Jag visste att jag borde ställt en fråga till. Den viktigaste. Men jag vågade inte.
För 14 år sedan var jag sommarvikarie på tidningen Dagen och skulle intervjua Pingst Ungs ordförande. Han hade i en granskning av religiösa ungdomsförbunds inställning till hbtq-personer, gjord av radioprogrammet Kaliber, bland annat sagt att ”den breda massan” inte skulle acceptera att någon i en samkönad relation var medlem i Pingst Ung. Eftersom ett av kraven för statsbidrag är att ingen ska diskrimineras inledde ungdomsstyrelsen en utredning – och den här dagen kom svaret: de kunde inte se någon diskriminering.
Grämer mig fortfarande
Jag grämer mig fortfarande för att jag i min intervju om detta inte frågade: ”Men skulle någon i en samkönad relation kunna vara medlem eller ledare?” Som uppvuxen inom Pingst visste jag att svaret var nej, men också att det förväntades av mig att hålla med – eller hålla tyst.
De senaste veckorna har ämnet diskuterats igen. I en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, beskrivs att unga hbtq-personer – bland annat i frikyrkan – får utstå hedersförtryck, exempelvis genom påtryckningar om att förändra sig för att inte skada familjens anseende och att ens sexuella läggning betraktas som en kollektiv angelägenhet. Debatten i kristna medier har främst handlat om användandet av begreppet hedersförtryck. Dagens ledarskribent Fredrik Wenell undrar exempelvis om det verkligen är ett stort problem i frikyrkan och menar att rapporten är för enögd: ”I de tre kristna kyrkor som ingår i studien är det...inte svårt att hitta hbtq-personer som känner sig accepterade och älskade, men det var inte vad MUCF letade efter.”
Det verkligt enögda
Visst, sådana finns, men – för nu är jag inte längre tyst – att på det sättet rikta bort fokus från den som far illa är det verkligt enögda. ”Det är ett utbrett problem att hbtq-personer i olika kyrkor som inte följer normer när det gäller sexualitet och könsidentitet beläggs med skuld och skam och döljer vilka de är för att inte dra skam över familj och vänner”, bekräftar Anna-Karin Caspersson för mig – som har mångårig erfarenhet av att möta kristna hbtq-personer.
Att återigen osynliggöra hbtq-personers lidande i våra kyrkor är anmärkningsvärt ignorant.
Lina Mattebo
skribent och författare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR