Primärvalssäsongen i USA är över och det gick för ovanlighetens skull som väntat. Förhandsfavoriten, förre guvernören, OS-generalen 2002 och affärsmannen Mitt Romney, vann och blir republikanernas presidentkandidat.

Vanligtvis är det inte mycket att stå efter att utmana en sittande president. I USA har han en ämbetstyngd som både regerings- och statschef som det ska mycket till att rucka på. 1992 lyckades det för Bill Clinton eftersom det fanns en tredje kandidat som drog röster från president Bush d ä. 1980 gick det för Ronald Reagan när konjunkturen störtat och president Carters regering misslyckats med att frita de amerikanska diplomater som satt tillfångatag­na som gisslan på sin egen ambassad i Iran.

Sådana är inte omständigheterna i år. Presidenten har tvärtom bidragit till att rädda USA ur akut finanskris, avslutat kriget i Irak och oskadliggjort den utpekade huvudfienden i kriget mot terrorismen.  Mitt Romney är inte heller någon stark kandidat — tråkig och okänslig mångmiljonär utan förankring i den högerkristna kärnan i sitt eget parti.

 Ändå är inte längre segern given för Barack Obama 6 november. Han leder visserligen fortfarande i opinionsmätningarna men marginalerna är knappa. Också i den oberoende eller demokratiskt orienterade mediebevakningen börjar presidenten få något av en förlorarstämpel. 

Den stora stötestenen för Barack Obama är inte hur han ska hantera den kristna högern eller ”tea party”-rörelsen. Det är bensinpriser och ekonomi. Den ekonomiska vändning för USA som syntes i vintras har kommit av sig. De måntaliga arbets­löshetssiffrorna har blivit en be­svik­else.  Den europeiska krisen och avmattningen i det kinesiska tillväxtundret slår också mot USA.

Det kan hävdas att de ekonomiska problemen inte är presidentens fel. Han tillträdde strax efter kraschen 2008 och fick ägna sig åt krishantering som spädde på budgetunderskotten. Inte ens supermaktens president kan längre styra vare sig världsekonomin eller hemmamarknaden. Under hela Obamas ämbetsperiod har den republikanska oppositionen i kongressen varit inriktad på att göra det politiska livet omöjligt för honom. USA är nu så lamslaget att det inte kan föra någon ekonomisk politik mitt i den internationella krisen. För detta lägger också konservativa bedömare huvudansvaret på republikanerna. Men presidenten har för den skull ingen egen trovärdig politik.

Presidenten är den som måste bära ansvaret för samhällsklimatet. Barack Obama sökte och vann makten på ett vältaligt budskap om nystart och samverkan i ett politiskt maktsystem som låst sig i idé- och partimotsättningar. I stället har konflikterna bara blivit värre. Han står nu som skyldig för just det som han sade sig vilja få bort. Motståndarna anklagar honom för klasspolitik medan anhängarna tycker att han sålt sig till realpolitik och verkningslösa kompromisser. Kampanjstrategin för hösten verkar mest gå ut på att skrämma väljarna. Det är inte riktigt värdigt en statsman som ville stå för ”förändring” och ”hopp”.