Berlinmuren är en skamfläck i Europas historia. Till slut undergrävde den också det förtryck som den var tänkt att värna.
Det är dags att samtidigt minnas det kalla krigets svåraste tid och det år det slutade. Det är 50 år sedan Berlinmuren började byggas 1961 och kalla krigets delning av Europa mellan väst och öst slutligen befästes. I dagarna är det också 20 år sedan det misslyckade kuppförsöket i Moskva följt av hela Sovjetunionens upplösning nyårsafton 1991.
Berlinmuren var den mest kända och skändliga symbolen för Sovjetsystemets förtryck. Dess fall kommer alltid på samma sätt vara symbolen för kalla krigets slut.
På östtyskt ”DDR-språk” kallades muren den ”anti-fascistiska skyddsvallen”. Man hävdade att den uppfördes för att skydda den socialistiska staten från ett aggressivt väst. Men det var en mur för att skydda den socialistiska staten från dess egna medborgare. Hade inte Berlinmuren uppförts hade människoflykten till väst fortsatt och den östtyska statsbildningen kollapsat. Sedan järnridån dragits ned genom Centraleuropa var Berlin och den öppna gränsen mellan stadens västra och östra delar fram till 13 augusti 1961 det hål där luften hela tiden pyste ur den socialistiska ballongen.
1961 framstod Sovjetunionen och öst som skrämmande mäktigt. I april blev Jurij Gagarin den första människan i rymden och Sovjet hade hunnit i fatt USA i kärnvapenuppbyggnaden. På vårvintern hade Fidel Castros styrkor enkelt slagit tillbaka ett USA-stött försök av exilkubaner att återta makten på Kuba. Men vid konfrontationslinjen mot väst i Tysklands nedgångna gamla huvudstad hade Sovjetsystemet ingen annan kraft än brutal styrka. Man tvingades bygga en skammens mur.
Efter Berlinmuren kom år av viss ekonomisk uppgång och nationsbyggande i Östtyskland, DDR. I det kalla kriget kom först den allra farligaste konfrontationen, om de sovjetiska missilerna på Kuba, hösten 1962 men sedan en period av avspänning med avtal mellan supermakterna om provstopp av kärnvapen och rustningsbegränsningar.
På ett förvridet sätt bidrog Berlinmuren under en period till stabilitet i Tyskland och Europa. Avspänningen ledde också till en form av ömsesidigt erkännande av de två tyska staterna. Men denna normalisering av det kalla kriget stärkte i första hand inte delningen och förtrycket.
Den undergrävde det. När Europas stater 1975 i Helsingfors skrev under säkerhets- och samarbetsavtalet i Europa, kunde det synas som att delningen av
Europa slutligen var folkrättsligt reglerad. Men slutakten från Helsingfors innehöll också paragrafer om öppenhet och mänskliga rättigheter som alla skulle hålla sig till. Sprickorna i muren gjordes tydliga och slutet på kalla kriget började närma sig.
När muren fallit i oktober 1989, stod det strax klart att läget från 12 augusti 1961 fortfarande gällde. Människorna i öst strömmade västerut. Inte ens ett reformerat DDR skulle kunna överleva som egen stat. På mindre än ett år var den tyska återföreningen ett faktum.
Inget ursäktar den död och det lidande som Berlinmuren förorsakade. Men berättelsen om muren visar samtidigt på den brutala maktens begränsning i tid och rum.
Det är dags att samtidigt minnas det kalla krigets svåraste tid och det år det slutade. Det är 50 år sedan Berlinmuren började byggas 1961 och kalla krigets delning av Europa mellan väst och öst slutligen befästes. I dagarna är det också 20 år sedan det misslyckade kuppförsöket i Moskva följt av hela Sovjetunionens upplösning nyårsafton 1991.
Berlinmuren var den mest kända och skändliga symbolen för Sovjetsystemets förtryck. Dess fall kommer alltid på samma sätt vara symbolen för kalla krigets slut.
På östtyskt ”DDR-språk” kallades muren den ”anti-fascistiska skyddsvallen”. Man hävdade att den uppfördes för att skydda den socialistiska staten från ett aggressivt väst. Men det var en mur för att skydda den socialistiska staten från dess egna medborgare. Hade inte Berlinmuren uppförts hade människoflykten till väst fortsatt och den östtyska statsbildningen kollapsat. Sedan järnridån dragits ned genom Centraleuropa var Berlin och den öppna gränsen mellan stadens västra och östra delar fram till 13 augusti 1961 det hål där luften hela tiden pyste ur den socialistiska ballongen.
1961 framstod Sovjetunionen och öst som skrämmande mäktigt. I april blev Jurij Gagarin den första människan i rymden och Sovjet hade hunnit i fatt USA i kärnvapenuppbyggnaden. På vårvintern hade Fidel Castros styrkor enkelt slagit tillbaka ett USA-stött försök av exilkubaner att återta makten på Kuba. Men vid konfrontationslinjen mot väst i Tysklands nedgångna gamla huvudstad hade Sovjetsystemet ingen annan kraft än brutal styrka. Man tvingades bygga en skammens mur.
Efter Berlinmuren kom år av viss ekonomisk uppgång och nationsbyggande i Östtyskland, DDR. I det kalla kriget kom först den allra farligaste konfrontationen, om de sovjetiska missilerna på Kuba, hösten 1962 men sedan en period av avspänning med avtal mellan supermakterna om provstopp av kärnvapen och rustningsbegränsningar.
På ett förvridet sätt bidrog Berlinmuren under en period till stabilitet i Tyskland och Europa. Avspänningen ledde också till en form av ömsesidigt erkännande av de två tyska staterna. Men denna normalisering av det kalla kriget stärkte i första hand inte delningen och förtrycket.
Den undergrävde det. När Europas stater 1975 i Helsingfors skrev under säkerhets- och samarbetsavtalet i Europa, kunde det synas som att delningen av
Europa slutligen var folkrättsligt reglerad. Men slutakten från Helsingfors innehöll också paragrafer om öppenhet och mänskliga rättigheter som alla skulle hålla sig till. Sprickorna i muren gjordes tydliga och slutet på kalla kriget började närma sig.
När muren fallit i oktober 1989, stod det strax klart att läget från 12 augusti 1961 fortfarande gällde. Människorna i öst strömmade västerut. Inte ens ett reformerat DDR skulle kunna överleva som egen stat. På mindre än ett år var den tyska återföreningen ett faktum.
Inget ursäktar den död och det lidande som Berlinmuren förorsakade. Men berättelsen om muren visar samtidigt på den brutala maktens begränsning i tid och rum.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR