Debatt

Med syndens utträde försvann också nåden

Elisabeth Tullhage

”Lagiskheten breder ut sig”, skriver Josefin Holmström i veckans ledare i Sändaren. Hon ser hur den sekulära moralismen upprättar en modern syndakatalog; skam den som flyger, äter kött eller inte är tillräckligt medveten om sina egna privilegier och klimatavtryck. För här menar hon att moralismens vapen är skammen, i värsta fall i drevets form.

Så här långt går det kanske att känna en viss sympati för den analysen. Alla som blivit jagade från skolgården av ett gäng mobbare vet hur nära det är mellan skammande och våld.

Men sen hamnar ledartexten rejält snett. I en svepande formulering i en parantes syns en trist inställning till Greta Thunberg, klimatrörelsen och Svenska kyrkan.

Texten landar i ett resonemang om synd, utan att nämna nåd. Holmström undrar om det rör sig om en backlash mot 40-talisternas frigörelseprojekt. Säkert är att när kyrkorna skulle städa ut synden så förlorade vi nåden på kuppen. Och nåden är borta ur den här ledartexten.

På samma sätt är det olyckligt att vi numera talar om skam utan att tala om skuld. För skulden hör ihop med gottgörelse. Och skam hör ihop med upprättelse.

Hur blir vi bättre människor och kristna? Hur kan vi gottgöra, hur kan vi upprätta? Det finns ingen helgelse utom social helgelse sa Wesley. Varför se med skepsis på människors vilja att göra bättre? Skam är inte vägen fram, men nåd.

 

 

 

0 Kommentarer
1 Kommentarer

Debatt

Mer inom samma ämne