Nato avslutar sitt krig i Afghanistan om ett drygt år. Det var beskedet från ledarnas möte i Chicago förra veckan. 

Beslutet är ingen överraskning och har brett stöd. Men utifrån konflikters logik är det besynnerligt att i förväg veta och tala om hur länge man tänker föra ett krig.

Afghanistankriget inleddes hösten 2001 som amerikanskt självförsvar efter attackerna 11 september. Storskalig terrorism hade av FN:s säkerhetsråd förklarats vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ansvar skulle också utkrävas av dem som ”hjälper, stöder och hyser” förövarna och upphovsmännen.  Det gjorde talibanregimen i Afghanistan. Med den logiken följde det amerikanska angreppet mot Afghanistan folkrätten.

Sedan dess har insatserna i Afghanistan förlängts och utvecklats i olika FN-resolutioner. Men syftet kan egentligen anses ha varit uppfyllt redan i december 2001 då president Karzai installerades som president i landet. Och när terroristledaren Usama bin Ladin dödades för ett år sedan, var USA:s mest konkreta mål för kriget uppfyllt.

Men motivet för Afghanistankriget har vidgats. De militära insatser som också Sverige deltar i ska upprätthålla stabilitet och skydda regimen från att störtas. Kriget motiveras nu mest i linje men den nya folkrättsliga tanken om ”skyldighet att skydda”. Mänskliga rättigheter för kvinnor och barn ska värnas mot extrema islamisters strävanden.

I den nya omgången i SVT av den danska tv-serien Borgen beslutar den krigskritiska statsministern att behålla den danska trupp­insatsen sedan hon läst ett brev från en dödad dansk soldat som säger att han är i Afghanistan för att värna 80 000 barns livs­chanser. Bara så kan kriget berättigas för en bred tv-publik i ett av de mest aktiva krigsdeltagande länderna.

Men hur man ska kunna anse sådana mål för en militär insats uppfyllda är svårbestämt. Sanningen är förstås den att USA och de övriga krigförande länderna inte längre har vare sig folkligt stöd eller ekonomiska resurser för att fortsätta kriget. Och värnandet om de mänskliga rättigheterna har aldrig varit huvudmotivet, vare sig folkrättsligt eller säkerhetspolitiskt. Hade inte 11 september inträffat, hade talibanerna inte störtats genom ett militärt angrepp.

Den militärstrategiska slutsats som särskilt president Obama dragit av kampen mot terrorismen är att framöver avstå från fullskaliga krig och i stället mest tillgripa underrättelse-  och  kommandooperationer, inte minst riktade angrepp med förarlösa vapenbärare mot nyckelpersoner och grupper. I detta förbehåller man sig rätten att som i krig ingripa utan förvarning och varsomhelst i världen. Tröskeln för våldsanvändning sänks men kostnaderna blir lägre och det totala antalet offer i dödade och sårade minskar i bästa fall.

En helt annan slutsats skulle vara att det som framför allt nu behövs är ordentliga samordnade fredsinsatser, möjligen tillsammans med utbyggd polisiär närvaro. Krig är allt svårare att motivera i vår tid. ¶