Israelgrejen – dröm och verklighet

Sune Fahlgren

Staten Israel firar 70 år. Den 14 maj 1948 läste David Ben-Gurion upp en judisk självständighetsförklaring i Tel Aviv. Det skedde dagen innan den brittiska mandatperioden skulle gå ut. Dagen därpå började formellt det krig som i Israel kallas för självständighetskriget, men som det palestinska folket kallar för katastrofen.

I vanliga fall brukar inte nationella firanden runt om i världen uppmärksammas av kristna i Sverige, men med staten Israel är det annorlunda. Varför är det så? Det anordnas kristna jubileumsresor och paroller som ”Vi välsignar Israel 70 år” sprids. Tidningarna Dagen och Världen idag har ägnat jubileet stor uppmärksamhet. (Eftersom den judiska kalendern avviker från den i väst, inföll firandet i Israel 19 april, men internationellt infaller Israels nationaldag 14 maj).

Det är långt ifrån alla kristna som entusiastiskt firar Israels nationaldag, utan de flesta har olika perspektiv på staten Israel. Firandet av Israel 70 år visar alltså på en intressant skiljelinje bland kristna. Vad motiverar kristna att delta i firandet av en judisk stat? Varför solidariserar man sig inte samtidigt med miljontals palestinier som sörjer förlusten av sina hem? Hur förhåller sig egentligen politik och teologi till varandra?

Enligt Elisabeth Sandlund i Dagen (13 april 2018) finns det tre grundläggande skäl att vara ”israelvänlig”: (1) Staten Israel är en fungerande demokrati. (2) Förföljelserna och förintelsen i Europa spelar en viktig roll för stödet till staten Israel. Judarna behöver en säker plats. (3) Staten Israel har lyckats väl i sitt statsbygge både ekonomiskt och demografiskt.

Dessa tre motiv är politiska ideal. Jag och många andra ser de två första argumenten i någon form som rimliga, även om Israels demokrati diskriminerar 20 procent av befolkningen (”israel-araberna”). Det tredje skälet uppfattar jag dock inte som ett argument. Till de politiska skälen hör däremot det faktum att inom världssamfundet ifrågasätts inte Israels rätt till säkerhet och trygghet inom erkända gränser.

Men varför deltar kristna i just Israels firande av sin självständighetsdag? Finns det något underliggande som inte redovisas? Min tes är att teologiska motiv är mest avgörande för somliga kristnas nationalistiska glädje över Israel.

Dessa teologiska motiv är inte alltid så väl systematiserade bland kristna israelvänner, utan består oftast i hänvisningar till bibelverser. Dessa tolkas apokalyptiskt, alltså som att vi nu lever i tidens slut då Jesus Messias ska komma tillbaka. Och en viktig aktör i tidens slut är judarna, enligt denna teologi. Därför anser företrädarna att bildandet av staten Israel är ett ”tidstecken”, eftersom staten ses som en uppfyllelse av löften från Gud om att judarna ska få ett land från ”floden till havet”. Det finns olika anspråk och drömmar i denna typ av bibeltolkning bland kristna. För enkelhets skull kan allt summeras under rubriken ”kristen sionism”.

I utvalda bibelverser finner kristna sionister även direkt eller indirekt stöd för Israels femtioåriga ockupation av Västbanken, förflyttning av israeler dit och övervåld mot palestinier.

Om vi här skulle ta upp och granska tolkningen av varje enstaka bibelvers skulle den här ledaren bli en följetong. Och diskussionen efteråt skulle troligen spränga insändarsidorna, men inte leda någonstans – annat än att varje åsiktsgrupp hävdar tvärsäkert att andra har fel.

För intresserade av en annan bibeltolkning hänvisar jag till den palestinske och evangelikala teologen Isaac Munthers bok From Land to Lands, from Eden to the Renewed Earth: A Christ-Centered Biblical Theology of the Promised Land. Munther går grundligt igenom de bibeltexter som används för Israelgrejen och problematiserar kristen sionism. (Begreppet Israelgrejen är inte mitt, utan används på nätet av både kristna sionister och kritiker av den teologin.)

 

Som kristen och teolog ser jag tre stora problem med den kristna sionismens stöd för Israelgrejen. För det första underminerar denna teologi de politiska skälen för staten Israel. Att Israel har gudomlig rätt, gör det svårt att ens diskutera politiska kriterier som till exempel folkrätt.

För det andra underskattar man politiska medel som den bästa vägen att skapa rättvis fred i konflikter, och därmed också i konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Eftersom Guds plan är krig, är det svårt att sträva efter rättvisa, som alltid är grunden för fredlig samvaro.

För det tredje undviker kristen sionism den politiska verkligheten. Man kan till exempel medge att det finns ”smolk i glädjebägaren” vid firandet av de 70 åren och lyfter då fram aktuella nyheter såsom dödandet av fredliga demonstranter i Gaza. Men de ständiga svårigheterna kring ockupationen och högerregeringens extremistiska bosättningspolitik undviker man. Det är som om den kristna sionismens glasögon gör anhängarna blinda för denna bisarra verklighet.

När kristna sionister gör gruppresor i det heliga landet, arrangeras mycket sällan möten med de kristna palestinierna, trots att de är våra bröder och systrar. Man vill inte ta del av deras bibeltolkning och erfarenheter av Israels politik. Inte heller hur de kristna tillämpar radikal pacifism och social rättvisa.

Kristen sionism skiljer sig markant från de former av judisk sionism som är sekulär, kulturell och statsbyggande. När staten Israel bildades var självständighetsförklaringen ett skickligt utformat men tvetydigt dokument. David Ben-Gurion, som ytterst var författaren, var själv sekulär jude. Men i dokumentet gjorde folket anspråk på ett bibliskt mandat, vilket av religiösa judar tolkades som gudomlig rätt.

Självständighetsförklaringen etablerade därmed en ohelig allians mellan politik och teologi. Efter 1967 års krig banade den väg för ett slags messiansk väckelse som för sekulära judar framstod som en direkt mardröm. En nutida judisk historiker, Gershom Gorenberg, menar att nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu blivit ”trollkarlens lärjunge”, som tagit dessa religiösa energier i politiskt bruk utan att förstå dem.

Enligt andra historiker var det samma farliga blandning av teologi och politik när Balfourdeklarationen skrevs fram 1917. Bortsett från alla andra, mer realpolitiska motiv hade troligen inte den vägledande deklarationen kommit till stånd, om inte Balfour och andra i den brittiska regeringen hade varit kristna sionister.

Denna reflektion kring varför somliga kristna firar Israels nationaldag visar att det finns skäl för oss alla att reflektera över hur teologi och politik förhåller sig till varandra. Både teologi och politik kan påverka statsbygge och samhällsliv – både för att ge visioner och för att få syn på verkligheten.

Istället för lösryckta bibelverser behövs en sund helhetssyn på hur Gud handlar genom historien, vad som binder historien samman och vad som är syftet. Den apokalyptiska tolkningen inom kristen sionism ger kristna en syn på Israel som en gudomlig institution och en särskild kristen angelägenhet.

För mig och andra kristna som ser staten Israel som en stat som vilken som helst, finns det ingen kristen plikt att vara proisraelisk. Istället finns en frihet att värdera denna stats handlande utifrån Jesus budskap om Guds rike, precis som vi bör göra med andra stater. Och det finns ett sökande efter sanna vänskapsband som också ser när en vän är inne på en olycksväg.

Om förhållandet mellan tro och politik behöver vi civiliserade samtal!

 

 

Sune Fahlgren,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Thorsten Schütte

Tack, Sune, för en välbalanserad artikel och tålmodiga svar på kommentarer :-)

Sune Fahlgren

Lars Göran!

Apropå din hänvisning till det tal som den palestinska presidenten Abbas höll i Ramallah den 30 april, så vill jag markera att det var ett totalt oacceptabelt antisemitiskt yttrande. På senare tid har vi fått höra hur israeliska ledamöter i Knesset och ministrar i regeringen gått över gränsen till rasistiska och djup kränkande uttryck om ”araber”. Men det är definitivt ingen som helst ursäkt för palestinska företrädare ska delta i en sådan kapplöpning mot botten.

Bland annat förnekade president Abbas den judiska historien i landet och han menade att judarna fick skylla sig själva för förintelsen på grund av deras levnadssätt och ekonomiska affärer. Sådana vidriga påstående kränker inte bara judarna, utan det är en draksådd som göder antisemitism och trivialiserar förintelsens verklighet. 

Abbas tal är ett sorgligt exempel på att åsikter kan underminera politiskt arbete för den fred som behövs för såväl palestinier som israeler.

Vi är många som nu stämmer in i ADL:s fördömande av Abbas tal. https://www.adl.org/news/press-releases/adl-condemns-abbas-speech-claiming-jewish-social-behavior-caused-the-holocaust

Bertil Widén

"Israelgrejen" - hur man trivialiserar ett folks tusenåriga dröm, redan i rubriken, och ett folk som i vår egen tid hotades av total förintelse. 

Sune Melin
I ledaren "Israelgrejen - dröm och verklighet" skriver Sune Fahlgren att han ser Israel som en stat vilken som helst. Vidare att vi bör värdera Israels handlande utifrån Jesu budskap om Guds rike precis som vi bör göra med andra stater. Jag tycker Sändaren både från ledarredaktion och i nyhetsartiklar tagit sitt uppdrag att kritisera Israel på stort allvar. Israel torde vara det land i världen som Sändaren över tid kritiserar mest. Och inte sällan genom märkliga vinklingar. Om ni på ledarredaktionen anser att mitt påstående inte stämmer, vill jag att ni berättar vilket land eller länder som ni kritiserar mer än Israel. Här är några belägg för mitt påstående från artikeln: Redan innan Israel bildades var det inte bra. Självständighetsförklaringen var tvetydig och dagen efter bildandet av staten började ett krig. Det framgår inte av ledaren vem som började kriget men man anar att det var David Ben-Gurions självständighetsförklaring som orsakade kriget. För att förmedla budskapet att Israels regering bedriver en felaktig politik betecknar Fahlgren att de demonstrationer - som kontrolleras av Hamas vid gränsen mellan Gaza och Israel är fredliga.
Sune Melin
Fortsättning: Återigen kritiseras Israels regering på ledarsidan. Kritiken sammanfattas till att det är en högerregering. Gillar Sändarens ledarredaktion endast vänsterregeringar? När man läser Sändaren får man inte reda på vad ledarredaktionen anser om Israels grannars politiska ledarskap. Den enda rimliga tolkningen som läsare av Sändaren är att ledarredaktionen anser att de för en bättre politik än Israels regering. I den politik i Iran, Syrien, Libanon och Palestinska myndigheten plus Hamas i Gaza ingår inte bara antisemitisk undervisning av skolbarn utan också att konsekvent vägra erkänna att en judisk stat ska få existera i området.