Litet vid sidan om de mest diskuterade namnförslagen till den gemensamma framtidens kyrka finns Emmauskyrkan. Det har hållit sig kvar men verkar inte riktigt ha diskuterats eller tagits på allvar. Det kommer säkert inte att bli en ny kyrkas namn.
I det aktuella numret av tidskriften Tro&Liv finns nu en teologisk kritik mot namnet. Den text det går tillbaka på — evangelium på annandag påsk — är perifer och finns bara hos en av evangelisterna, Lukas. Dess avslutande budskap — att vi ser Jesus Kristus fullt ut först vid brödsbrytelsen — ska inte heller vara central i vår trostradition.
Må så vara. Men att Emmauskyrkan finns med i diskussionerna säger en hel del om den tro och de människor som finns i folkrörelsesamfunden. Den som inte är fackteolog berörs nog av annat i berättelsen om Emmausvandrarna.

Två lärjungar är på vandring ut ur Jerusalem och delar sina frågor och tankar om vad som hänt under påsken. En okänd man slår följe, hjälper dem att fundera och förstå och utmanar deras tvivel. När de kommit fram, är mannen på väg att lämna dem men övertalas att stanna kvar och äta kvällsvard. Han bryter brödet och de känner plötsligt igen honom som Jesus. Och så är han lika snabbt borta igen.
Berättelsen om Emmausvandrarna, liksom det mesta som evangelierna skriver om Jesus efter påskens uppståndelse, ger plats för oron, övergivenheten, tvivlet och undran inför orimligheterna. Jesus har inte uppstått och återkommit i lärjunga-kretsen på samma sätt som förr. Han visar sig kort och försvinner. De känner igen honom efter ett tag i en medmänniska. Uppståndelsens liv är något annat än det vanliga, inte helt klart vad.
Ansvaret ligger nu på oss lärjungar, då en gång och fortsatt i vår tid. De vanliga sorgsna och undrande människorna — vi själva — är kallade. Ansvaret är skrämmande stort och uppdragsgivaren undflyende. Men vi är inte övergivna. I allt detta finns också en självklarhet, en gemenskap, förlåtande förståelse och trygghet.

Sånt är livet. Påskdagens budskap är jublande i musik, konst och gudstjänstformer. Solljuset över den öppna graven blir nästan förblindande skarpt. Men dubbelheten hos påskens människor finns redan i påskdagens evangelietexter. Markusevangeliet slutar i sin ursprungliga version med det sakliga och närmast ohyggliga konstaterandet att ”de sade ingenting till någon för de var rädda”. Från och med annandag påsk börjar sedan uppståndelselivets vardag med alla dess oklarheter.
”Det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”, skriver den i dagarna så uppmärksammade Tomas Tranströmer. Den tvärsäkre kan tycka att det inte är mycket till bekännelse att bygga en tro eller en kyrka på. Men är det inte just det, en bekännelse för vår tid.
Den utmanande motsägelsen i att ett ”kanske” kan vara orubbligt och bära är inte bara en elegant språklig konstruktion. Den är också en kristen bekännelse i den samtidigt förbryllande obegripliga och avgörande löftesrika tiden efter påsk.

ANDERS MELLBOURN¶