För några dagar sedan fanns i tidningen Dagen (240206) en rubrik på första sidan ”Folk orkar olika mycket” och i tidningen fanns rubriken ”Måste jag engagera mig i kyrkan?”
Artikeln var skriven av Britta Bolmenäs, pastor och chef för Equmeniakyrkans nationella enhet.
Bakgrunden till hennes artikel var en två-barnsmamma som skrev och berättade att hon behövde kyrkan som en viloplats och inte som ytterligare en arbetsplats , med förväntan på olika insatser. Den kvinnan skriver: ”Är det så fult att bara komma och vilja sitta ned?
Det var en mycket bra artikel.
Frågan kan vara känslig som församlingsmedlem att beröra, men med en artikel kan ämnet beröras med visst avstånd. Det blir något ”mellan” den som känner sig tyngd och den som ansvarar till exempel för vissa arbetsgrupper.
Kan försvåra kontakten med kyrkan
Jag vet detta också utifrån mitt arbete att vissa brottas med frågan och väljer kanske att avstå från att besöka sin kyrka lika ofta på grund av outtalade och uttalade förväntningar från andra medlemmar. Besöker man sin församling så väcks också ofta ens eget dåliga samvete. Detta tillsammans kan försvåra kontakten med kyrkan ytterligare.
Jag har ju rätt nyligen kommit ut med boken Arbetsgivare åt sin egen Herde och har i dess förlängning fortsatt att tänka kring olika typer av ”ledare/ansvariga” som kan finnas i en församling – inte minst de som ansvarar för städning och praktiska insatser i församlingen. Hur hanteras detta uppdrag och vilket stöd och vägledning har dessa tillgång till. ”Vad ska man tänka på, hur kan jag lättare motivera de som finns med i gruppen”, och så vidare.
Britta Bolmenäs ger ett tydligt svar på hur hon tänker att Jesus skulle svara och utvecklar detta utifrån bland annat Matt.11:28-30; ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; så ska jag skänka er vila.”
Vår egen inre pådrivare
Svårigheten är dock att vi, tyvärr, lättare lyssnar på vår egen inre pådrivare och ännu mer på frågor och uttryck från gruppmedlemmar som kan komma när man uteblir från uppgifter som behöver utföras.
Uppdragen och gruppindelning/smågrupper kan se olika ut i en församling och fungera på olika sätt. Ska kanske samtals/bönegrupp skiljas från praktiska insatser? Många församlingar har arbetat aktivt med den frågan och kan också ha olika erfarenhet.
Den viktiga vilan
Jag är väl medveten om behovet av insatser av praktisk natur i en församling, men vad kan vara till hjälp för att kunna se det som en gåva att kunna utföra dem och orka med detta? Kanske en böne- och samtalsgrupp kan ge vägledning till att upptäcka våra olika gåvor och möjligheter till insatser, oavsett hur dessa ser ut. Förhoppningsvis också upptäcka rätten till den för oss så viktiga vilan.
Många infallsvinklar finns på detta ämne. Vilka erfarenheter finns hos er i er församling? Vilket stöd får arbetsledarna? Hur förs samtalet kring dessa frågor? Hur löses praktiska uppgifter, om medlemmar inte kan delta i dessa? Låt oss ta del av varandras erfarenhet och lära av varandra.
Elisabeth Sellerfors
leg. arbetsmiljöpsykolog/psykoterapeut
LÄGG TILL NY KOMMENTAR