För närvarande är man inriktad mot Ångermanland, Lappland, Västerbotten och Norrbotten. Förhoppningen hos initiativtagarna är att många församlingar ska ställa sig bakom.

Djävulen nämns tio gånger

Så vad är det då som våra grannar får i brevlådan? Först och främst handlar det om ett nya testamente i pocketformat, som också innehåller ett antal vittnesbörd. Dessutom delas ett NT i serieformat ut till de hushåll som antas ha barn. Den senare introduceras på två sidor med rubriken ”Boken om Jesus”. På dessa två sidor nämns djävulen tio gånger, medan Jesus nämns sex gånger! Detta att jämföra med Bibel 2000 som totalt nämner djävulen 25 gånger, fördelat på ett stort antal fler sidor. Varför är det viktigt att nämna djävulen oftare för barn än för vuxna?

På ett uppslag under rubriken ”Jesus har en fantastisk plan för ditt liv” kan man i samma barnbibel läsa följande: ”Alla som tillhör Jesus får komma till himlen, när de dör. // Men alla de människor som inte ville ta emot Jesus i sina hjärtan, kommer inte att komma till himlen när de dör. De kommer att komma till en fruktansvärd plats, som man kallar helvetet”.

Ställde sig positiva till en början

Aldrig under min uppväxt i SMU, och aldrig i min erfarenhet av Equmenia, har jag varit med om att ett sådant budskap har predikats för barn. Ytterst sällan har jag hört det predikas för vuxna. Här i Luleå resulterade uppmärksammandet av detta till att alla församlingar tackade nej till att medverka i Brevlådemissionens satsning. Men flera församlingar hade ställt sig positiva till en början. Man hade helt enkelt utgått från att materialet var något som man kunde ställa sig bakom utan att först granska det, och planerna på medverkan var ganska långt framskridna. Räcker det med nyckelord som ”Bibel”, ”Nya testamentet” och ”Nå ut med evangelium” för att vi ska ställa oss positiva till ett projekt som detta? Varför är det så lätt att hoppa över arbetet att läsa på?

Med anledning av att antalet medlemmar minskar i Equmeniakyrkan har begreppet ”Kristusnödläge” myntats. Lösningen på detta nödläge söker vi, men står knappast att finna i ett snuttifierat läsande där lättillgängligheten av ”rätta” ord triggar oss till att agera. Det finns en poäng med att vi har våra rötter i en läsarrörelse. I den andan bör vi därför, menar jag, läsa tillsammans och reagera tillsammans. Forma ett läsarnas samtal som hjälper oss och våra församlingar att stärka vårt teologiska immunförsvar.

Claes Eriksson
Luleå