Vi vill vara Guds barn i en ny kyrka. Men då måste vi lära oss hantera våra olika erfarenheter som Guds barnbarn.
Guds barnbarn blev tidigt samlingsnamnet för dem som fötts in i en familj präglad av stark tro och helhjärtat församlings-
engagemang men sedan inte velat vara med. De kunde inte tro på Gud som sina föräldrar, ville inte underkasta sig någon syndakatalogs moralregler och inte leva i en värld som var för snäv och liten. Kvar kunde ibland finnas en blandning av personlig respekt och en lätt nostalgisk saknad efter väckelsepredikantens talekonst, väckelsesångens melodier och gemenskapens värme.
Men alla Guds barnbarn tappade inte tron utan valde att stanna och ta ansvar för utvecklingen. De ville ha och byggde kyrkor och församlingar med plats för en både mer fördjupad och prövande tro, mer reflektion och mindre känslor och med en självklar frihet och öppenhet för kultur och samhälle. De ville ha lägre trösklar och komma bort från sektstämplar. Med åren blev de i någon mening en betydande, stundom dominerande, del i den rörelse som nu har arbetsnamnet Gemensam framtid.

Liksom väckelserörelserna under sin framväxt var en del av samhällets demokratisering, måste frikyrkorna för dessa Guds barnbarn vara en del av den fortsatta sociala moderniseringen och där bära ett trovärdigt vittnesbörd om tro på Jesus Kristus i tiden. Det puritanska arvet fanns likafullt kvar i en strävan efter enkelhet och ett vardagligt evangeliskt allvar.
Det här var en viktig och nödvändig utveckling. Men den hade sin baksida. Trons innehåll blev ibland för teoretiskt eller väl diffust och allmänsnällt. Det politiska engagemanget förlorade sitt sammanhang på vägen. Trons uttryck blev för försiktiga, gudstjänsterna för tråkiga och gemenskapen stundom så öppen att den saknade innehåll och riktning.
Mot denna ljumhet revolterade många av Guds barnbarns barn. De tog avstånd från vad de uppfattat som en kravlös medelklasskristendom och ett andligt tomt politiskt evangelium utan angelägenhet och intresse. De har i olika former från 1970-talet sökt en förnyad tro i hängivelse, lovsång, bekännelsetydlighet och mystik men också i social omsorg.

Också den här reaktionen var oundviklig. Men här finns en baksida i de fall när trons former blir bisarr bibelsyn, ytlig underhållning, individuell prestation, gruppförtryck och hierarkiskt ledarskap.
Mellan dessa strömningar måste hela tiden Guds församling söka finna en hållbar kurs. När nu en ny kyrka skapas finns anledning att också tänka över svåra och smärtsamma erfarenheter. Ett av de äldsta Guds barnbarn, poeten och kulturjournalisten Karl Vennberg, skrev en gång att den politiska framtiden avgörs av ”hur vänstern hanterar sin besvikelse”.
Gemensam framtid handlar om något helt annat än besvikelse. Men framtiden för en ny kyrka bestäms till en betydande del av hur olika generationer troende och sökare gemensamt förmår omvandla sina besvikelser till tro, hopp och kärlek.

ANDERS MELLBOURN ¶