”Gud hjälp, om vi kommunicerat att deras tro inte duger”

Så här en månad senare känner jag fortfarande en stor tacksamhet för de dagar jag tillsammans med 400 medarbetare fick uppleva under Vinterkonferensen. I inledningen höll jag ett anförande om utmaning och framtidsvision för vår kyrka. Jag vill dela något ytterligare om detta i en serie Perspektivtexter.

Det handlar om kyrkans kallelse med utgångspunkt i 1 Kor 13:13: Tro, Hopp och Kärlek. Jag börjar med området Tro och fortsätter sedan nästa gång det är min tur att skriva på Sändarens perspektivsida.

Jag upptäcker i mötet med män­niskor att det är svårare och svårare att förstå vad som menas med begreppet ”tro”. Vad menar man egentligen när någon frågar ”Är du troende?”. Vad betyder det? Någon sa för inte så länge ­sedan lite urskuldande till mig i ett samtal: ”Jag är ju kristen och så men inte troende på det sättet”. Vilket sätt? Vid samtal på tåg med någon annan resenär när jag svarat på vad jag jobbar med får jag inte sällan ett svar i stil med: ”Jag är troende men inte så religiös”.

Det finns något i detta som vi behöver få fatt på. Må Gud förbarma sig över oss om vi har kommunicerat att deras tro inte räcker, inte duger. Att dörren är stängd för den som inte kan verbalisera eller konkretisera tron i dogmer, teser och lärosatser.

Djupna i orden

Vi behöver göra ett arbete för att själva djupna i orden och finna de ord, uttryck och praktiker som kommunicerar dem. Tro rör i hög grad det som vi ser som vår utgångspunkt i kyrkan, vår historia och vår identitet. Vi är en kyrka som har betonat den personliga bekännelsen. Det är där det händer, det är där Jesus förankras i våra liv och det är där kraften manifesteras och vi förnyas. Men det finns också med vår bakgrund i väckelserörelser och som motrörelse mot överhet och statskyrka en överhängande risk att vi går vilse, och det tippar över till bara det personliga och tanken att jag själv ska ­prestera tro snarare än att ta emot den som en gåva från Gud. Att tro ska finnas och vara klar innan man tar klivet in i kyrkans gemenskap och söker sig vidare på den vandring som tron är.

Tron mer privat och personlig

Tron har som så mycket annat i samhället blivit mer privat och personlig än gemensam. Privatreligiositet är ett tämligen okänt begrepp i bibeln. Därför finns kyrkan – för att vi behöver varandra för att tro, djupna och leva. Men klivet in... Anslaget. Det är det som är mitt ärende. Relationen till Gud, andra människor, livet, mig själv. Så många känner att de inte ens dög för att komma in, eller kände sig aparta, utanför, konstiga. Att vi signalerat att man först måste ha en färdig tro, sedan delta. Så skulle ingen enda av oss säga att vi menar. ”Att tro” är inte vårt mål, tro är mer än allt annat relation.

Och tänk inte för ett ögonblick att jag säger att det inte spelar någon roll vad vi tror, att dogmatik och systematik är ointressant. Jag talar om förhållningssätt till människor som inte ser sig som troende ”på det sättet” men som ändå så ofta har... Ja, en tro, ­öppenhet, längtan.

Jesu inbjudan var både sylvass och långtgående och gällde alla: ”Följ mig”. Tro är den aning om en större värld som är vår början, den bli en väg för oss att vandra tillsammans. Tro är inte målet. Där börjar resan mot framtiden då vi går med Jesus.

Mer om det i nästa artikel från mig.

Lasse Svensson
kyrkoledare