Gemensam framtid får ingen kvinnlig ledare. Under den mer än årslånga ledarvalsprocessen har det funnits två starka kandidater som är kvinnor. Bägge fick på vägen andra anbud som de tackat ja till.
Karin Wiborn och Ulla Marie Gunner kommer i sina framtida roller i Sveriges kristna råd respektive Immanuelskyrkan, Stockholm, vara viktiga för både svensk kristenhet och Gemensam framtid. I ett samfund som så starkt framhäver den lokala församlingens betydelse är det logiskt att de bästa krafterna blir församlingspastorer. (En annan meriterad kandidat, Runar Eldebo, gick tidigt till församlingstjänst.)
Samtidigt kvarstår frågorna vad som egentligen hände med de ledande kvinnorna under den utdragna processen.

Samtalet med de kvarvarande fyra ledarkandidaterna i Norrmalmskyrkan blev en avspänd tillställning utan några dramatiska meningsskiljaktigheter. Mycket både viktigt och oftast, inte alltid, bra blev sagt.
Men efter allt högtravande tal om vikten och innebörden av ledarskap i framtidens kyrka bjöd fredagskvällen ett möte i fyra nyanser av grått. Ingen av de fyra herrarna visade något av den alldeles särskilda utstrålning och ledarförmåga som en så utdragen urvalsprocess skapat förväntningar om. Kanske bäst så.
Om meningsskiljaktigheterna i rörelsen är så små som de framstod i Norrmalms­kyrkan, är det helt obegripligt att inte GF-styrelsen redan i våras kunde enas om ett förslag till ledning för kyrkan.
Lika svårt att förstå blir då det stora och häftiga engagemang som finns i många församlingar för att få en ledare utifrån som ska stå för något helt nytt. Joakim Hagerius smälte väl in i gruppen av fyra hyggliga killar och gav ett sympatiskt intryck i Norrmalmskyrkan som torde lugnat många som å andra sidan sett hans kandidatur som ett hot mot fortsatt öppenhet och mångfald i rörelsen. Men om han inte är mer annorlunda, vad ska han då bidra med? Och varför vill han då själv just bli kyrkoledare i Gemensam framtid?
Organisationer, också kyrkor, kan välja att kalla på ledare utifrån under vissa förutsättningar: Antingen befinner man sig i kris och måste gå utanför för att hitta räddningen. Eller är man motsatt så stark och samlat klar med vad man vill att man lockas söka något oprövat som ledare. Finns då en alldeles särskild person med enastående egenskaper jämfört med andra kandidater, kan det vara värt att våga. Inget av detta gäller för Gemensam framtid.

I manskvartetten i Norrmalmskyrkan urskilde sig ändå en med litet större djup i tanke och resonemang, bredd i perspektiv och erfarenheter, ansvarsfullt allvar och trygg säkerhet i kroppsspråket, Olle Alkholm. Han har länge hållit sig i bakgrunden och helst velat bli biträdande kyrkoledare. I det ligger en tilltalande blygsamhet som kan bidra till att ett gemensamt ledarskap blir på riktigt.
Ingen räddande riddare på en vit häst kommer att rida in i Alvik och ställa allt till rätta. Ett förslag nu att forma en ledartrio kring Olle Alkholm skulle göra Gemensam framtid gott.

ANDERS MELLBOURN¶