Då jag växte upp som ”Stockholmsbaptist” var de flesta folkpartister, pacifister och nykterister. Att mina morbröder och många andra vägrade göra värnplikt under andra världskriget var närmast liktydigt med landsförräderi. Då var det kamp på liv och död.

Det fanns klara uppfattningar om både stora och små frågor och vi hade idoler som Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Även frikyrkan i Sverige hade sina auktoriteter och några omtalade riksdagsmän. Men baptister och missionsförbundare kämpade länge i motvind, inte minst mot statskyrkosystemet där staten till och med använde sig av prästerskapet för att utröna vilka av oss unga män som skulle godkännas som vapenvägrare eller hamna i fängelse.

Som vi alla vet är allmän värnplikt numera historia, men inte svensk vapenexport och tillhörande korruption. Så vad säger frikyrkan, har det gått ut något pressmeddelande där man kritiserat försvarsmaktens försök att mörka deltagandet i en vapenfabrik i Saudiarabien — en av världens hårdaste teo-kratiska diktaturer, där en invånare som konverterar blir avrättad enligt Amnesty. Och hur många vet ens om att Sveriges försvarsminister, som avgick i samband med avslöjandena, är baptist och nu ska ägna sig åt att sälja vapen?

Mig synes det att den traditionella frikyrkan i dag kämpar för att hitta sin roll i samtiden. Och de viktigaste frågorna är knappast av organisatorisk eller ceremoniell art. Naturligtvis vill ingen ha tillbaka gamla värderingar, då det var suspekt att delta i idrottsverksamhet och syndigt att gilla jazzmusik. Jag menar inte att frikyrkan ska anta ett partipolitiskt program men vad är det i dag man vill påverka? Nu tycks det vara ”den fria” Svenska kyrkan som tar ställning. Strängnäs stift rekommenderar till exempel att vi bojkottar israeliska varor från bosättningar på ockuperad mark.

Vad pratar ni egentligen om i frikyrkostyrelserna; vad säger ni om vinster i vård skola och omsorg, om rättvis handel och de växande fas-cistiska grupperingarna i många europeiska länder? Den typen av ”världsliga” frågor tror jag att vi är rätt många som brottas med och frikyrkan som folkrörelse måste nog ta ställning för att inte helt marginaliseras.