PERSPEKTIV. Gud är kärlek. Det som gör all skillnad för oss och för världen är detta: Att Gud är KÄRLEK. Det är det sista stor-ordet som jag vill beröra i vårens Perspektiv-texter. Om ett enda ord skulle sammanfatta hela kristentron, eller Gud, är det just ordet kärlek.
Jesus utmanar oss med orden: Allt det ni vill att människor ska göra för er ska ni göra för dem…
Då utgår vi från den i och för sig ganska primitiva världsbilden att vi själva är centrum, men den utgångspunkten ger oss en grund att stå på, och hjälper oss att förstå hur andra människor ser på sig själva och sin omvärld.
Kärleken är den största utmaningen i vårt möte med andra människor. När vi älskar går vi ut ur oss själva, ut över oss själva. Detta kan vi aldrig göra utan att vi därmed också byter perspektiv – vi ser världen som den andra människan ser världen.
Därför är kärnan i kristustron en utmaning för oss. I den övas vi att verkligen se andra människor och att se på världen som en annan. Gud är både vår utgångspunkt och förebild. Detta var vad Kristus lärde oss under sin jordevandring. Kärlek är inte främst en känsla utan en livshållning. Det är också en metod, vårt redskap att hantera konflikter, härbärgera olikhet och möta varandra i djupet av denna olikhet.
Kärleken är ytterst en spegel. Vi speglar oss i Gud för att bli lika oss själva, vårt verkliga jag, vårt avbildskap och vår yttersta destination. Evangelium är inte främst ett socialt eller politiskt program, det är en spegelsal där vi ser Guds avbilder, sådana som Gud ser oss, oss själva och alla andra, sådana vi innerst inne kan vara. Det är detta Paulus beskriver i 1 Kor 13. De flesta av oss skulle kalla det en utopi. Evangeliet är möjligen utopiskt men det utgör vår annorlundahet och får inte reduceras. Kärleken är just så utmanande in i vårt eget dna: Gud är kärlek. Det är med detta vida och breda synsätt som vi också möter vår omvärld.
Vad blir då vår praktik? Det viktigaste vi som kyrka kan säga och leva ut om Gud är att Gud är kärlek och älskar alla. Men det blir lätt att vi också i samma mening känner behov att tala om vad vi tror att Gud vill att vi är, gör eller blir. Vi behöver snarare säga Gud älskar dig tusen gånger innan vi funderar på vad nästa steg kan vara. Alla gånger vi har sagt till våra barn eller andra i våra liv: ”Jag älskar dig, men…” kunde vi valt det ena eller andra. För Gud finns inget ”men”. Gud älskar. Det är detta som är nåden. Att Gud suddar ut hela vårt livs ”men”. Det är det som gör nåden till det hälleberg som livet kan byggas på.
Behovet av kärlek och nåd i vår värld är oändligt och det blir för mig så tydligt att detta är vår uppgift som Equmeniakyrkan. Vi har med oss det vi behöver, vi är utrustade med varandra i det som är Guds nu. Vi bär med oss rottrådar där Missionskyrkan viskade ”Jesus älskar dig – nåden flödar över”, Metodismen viskade ”Jesus förvandlar dig – det finns alltid hopp” och baptismen viskade ”Jesus bemyndigar dig – tro att du duger”. Detta mynnar ut i det som är Equmeniakyrkans tonalitet och dialekt, tydligt förankrad i evangeliet som ger och är tro, hopp och kärlek.
Jesus säger i Johannesevangeliet: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar. Joh 13:35.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR