Någonting är på gång om det svenska utvecklingsbiståndet. Vi har fått en ordentlig biståndsdebatt med nya diskussionsforum på webben och högt tonläge.
Den politiker som syns i debatten är biståndsminister Gunilla Carlsson, m. Hon håller nästan lika hög profil på sitt område som utbildningsminister Björklund på sitt. Utspel, initiativ och förslag pumpas fram med ansvariga statsrådet självt hela tiden väl synligt. Hon är redan inne på sin tredje verkschef för biståndsmyndigheten Sida och bytte nyligen bryskt statssekreterare.
I detta ser vi naturligtvis en politiker med fortsatta karriärambitioner. Säkert hade hon hellre hoppats få ta hand om ett för hennes parti angelägnare politikområde än utvecklingsbistånd, till råga på allt ännu en regeringsperiod. Vill hon nu göra avtryck, måste hon göra det som reformator av biståndet. Men hon får inte rubba enprocentsmålet. Det har de mer biståndsengagerade partierna drivit igenom, även om de i övrigt tycks ha tappat intresset.
Läget skulle kunna vara ganska fördelaktigt. Verksamheten är inte i grunden hotad och den ansvariga vill få något gjort. Den kritiska genomlysning som sker kan vara nyttig.
Ändå är misstänksamheten stor hos biståndsaktivister i solidaritetsgrupper, kyrkor, humanitära organisationer och bland tjänstemän på Sida. Nogsamt uppmärksammar de varje försök att tänja på det "rena" biståndet. Med förståeligt igenkännande skepsis hör de nygamla slagord om ägarskap, budgetstöd, god samhällsstyrning, korruptionsbekämpning, transparens, effektivitet och resultatkontroll upprepas. Så nytt som hon själv tror är inte Gunilla Carlssons budskap.
Mer ny är däremot den stora aktiviteten hos biståndsmotståndarna på statsrådets andra sida. Därifrån är budskapet att bistånd i grunden är fel tänkt. Det har inte fungerat och kommer aldrig att göra det. Bistånd kan inte ge tillväxt. Det är privata investeringar, initiativ och marknadsekonomi - inte bistånd - som nu ger utveckling i förut fattiga länder.
Men också biståndets tillskyndare kan erkänna att bistånd föder korruption i svaga stater, snedställer ekonomier när statsbudgeten fylls på utifrån och inte efterfrågar delaktiga medborgare som företagare och skattebetalare. Vi har fått skadliga bidragsberoenden hos både stater och stora folkgrupper.
Motsättningarna om biståndet uttrycker delvis en ideologisk generationskonflikt. En idealistisk världsförbättrargeneration med inspiration i avkolonisering och tredje världenperspektiv står mot nyliberala planekonomikritiker och globaliseringsentusiaster.
Samtidigt ropar nästan alla på större civila insatser, det vill säga just bistånd, efter naturkatastrofer och vid konflikter. Det behövs kapital för stora investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning. Det kommer alltid att efterfrågas biståndsinsatser för tydligt avgränsade projekt med bestämda tidsramar.
Biståndet får inte vara den ständiga, aldrig ifrågasatta normalitet som det på många håll utvecklats till. Därvidlag borde biståndets tid snart vara förbi.

ANDERS MELLBOURN