Vi har fått en förhöstdiskussion om kristen identitet. Per-Axel Sahlbergs augustiavhopp från styrelsen för Gemensam framtid (Sändaren nr 34/2011) har inspirerat till samtal om en fördjupad identitet bortom etiketterna. I Kyrkans Tidning pågår en intensiv debatt om Svenska kyrkans identitet som kristen kyrka, framför allt i dialogen med andra religioner. Utplånar sig kyrkan till allmänreligiöst ramverk när man söker omfamna det mångkulturella och mångreligiösa moderna Sverige?
Svaret på vad som är en kristen identitet är ju enkelt. Det är Jesus Kristus. Kristen tro tar sig förvisso vitt skilda uttryck. Men som religion definieras kristendomen av en tro på Jesus. Det gör ingen annan religion som annars kanske uttrycker tro på en enda gud och tro på en gud som skapare.
Men tron på Jesus ger ingen självklar gemenskap vare sig med alla kristna eller andra religioner. Många av oss kristna i den sekulariserade västvärlden står i livssyn och etik närmare religiöst ointresserade rationellt resonerande vänner och arbetskamrater än kristna i andra traditioner. Lika främmande kan vi uppfatta andra religioner.

Religiös dialog och respekt för religion är viktig framför allt för att religiös övertygelse är så stark att den kan leda till allvarliga konflikter i möten mellan kulturer och stater. Den som har en religiös uppfattning har ett särskilt ansvar hur hon möter en medmänniska av annan tro. Hon kan och måste ha större respekt för allvaret i en annan övertygelse och för nödvändigheten att söka samhörighet i dialog. Det viktiga i dialogen blir då inte att utröna vad som förenar oss utan att diskutera vad som skiljer, hur vi ska hantera det, vad vi kan ta tillföra varandra och vad vi kan göra tillsammans.
Problemet för den kristne i en dialog som framför allt ska vara religiös är att kristen tro i sig uttrycker ett kritiskt förhållningssätt till mycken traditionell religion. Människor har genom historien trott på högre makter som förklarar tillvarons uppkomst och som nyckfullt kan styra historiens gång. Sådana gudar — eller en sådan gud — kräver underkastelse och människor försöker blidka dem genom offer, lovsjungande åkallan och laglydnad. Så har också kyrka och kristen tro ofta sett ut. När somliga kristna i dag tar avstånd från andra religioner med kravet att tro på Jesus är det enda riktiga och nödvändiga blir det ofta i sådana religiösa rättroendetermer.

Men budskapet i evangeliet om Jesus Kristus är något annat. När Jesus gör anspråk på att vara den enda nödvändiga vägen är det ett i sitt sammanhang revolutionerande befrielsebudskap. Det är inte underkastelse, offer och åkallan som gäller för att leva och finna mening i tillvaron. Omvändelse och frälsning är inget krav uppifrån. Det är ett erbjudande om frihet och förlåtelse från Jesus i stället för religiös laglydighet.
Med den utgångspunkten kan kyrkan och enskilda kristna aldrig avstå från dialog. Men deras bidrag i dialogen måste alltid handla om befrielse — när det behövs också från religion.

ANDERS MELLBOURN¶