Tolerans. I Sverige är vi väldigt måna om att odla självbilden av oss som ett av världens mest toleranta samhällen. Det är ett vackert ideal och en gång i tiden var det också en dröm som företrädare av Equmeniakyrkans bildarsamfund strävade efter och kämpade för.
Drivna av idealet ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.”, som den brittiske författaren Evelyn Beatrice Hall så väl uttryckte det i sin biografi om Voltaire år 1906, kämpade de för så väl yttrandefrihet som religionsfrihet.
Religiös analfabetism
I dagens samhälle är detta sedan länge juridiska självklarheter även om både yttrandefriheten och religionsfriheten ibland ifrågasätts. Många av oss religiösa upplever samtidigt det som brukar benämnas för religiös analfabetism. Människors kunskap och föreställningar om religion är helt enkelt bristfälliga och felaktiga.
Jag blev påmind om detta under en av mina första veckor som generalsekreterare för Equmenia. En förening hörde av sig till oss med berättelsen om unga människor som suttit i korridoren på rasten och pratat om sin tro med andra elever och blivit tillsagda av en lärare att ”sånt pratar vi inte om här”. Andra i samma förening upplever sig kränkta och särbehandlade av lärare i skolan på grund av sin tro och att de är engagerade i kyrkan.
Ingen nyhet att det är så här
Det här är berättelser från Sverige i år. 52 år efter att Sverige instiftade religionsfrihet och tre år efter att FN:s barnkonvention blev svensk lag. Två svenska lagar som rymmer alla människors rätt till att både tro och utöva sin tro. Samtidigt är det ingen nyhet att det är så här. Jag kunde själv uppleva att enskilda lärare kunde se ned på min kristna tro som något förlegat när jag gick i skolan för tjugo år sedan. 2020 uppmärksammade Sveriges kristna råd detta i sin rapport Unga troende i samhället som visade att varannan kristen ungdom upplevt diskriminering eller blivit kränkta på grund av sin tro på Jesus.
Det paradoxala i detta är att samhället på många områden faktiskt blivit mer tolerant över tid samtidigt som den krassa insikten är att juridisk religionsfrihet inte nödvändigtvis behöver betyda religionsfrihet i praktiken.
När vuxna i barns närhet talar om och delar sin tro är det inte indoktrinering utan ett bidrag till barns andliga utveckling och existentiella hälsa.
Här måste vi som är vuxna vara förebilder och dels själva våga utöva vår tro, dels våga säga ifrån när den inte respekteras. För vår egen skull men framför allt för alla barn och ungas rätt till att utforska och finna sin tro. Den levnadsstandard som barnkonventionens artikel 27 talar om rymmer inte bara fysisk, psykisk, social och moralisk utveckling utan även andlig utveckling. När vuxna i barns närhet talar om och delar sin tro är det inte indoktrinering utan ett bidrag till barns andliga utveckling och existentiella hälsa. Tro är gemenskap och så väl församling som förening delar därför ansvar för detta tillsammans med föräldrar.
På samma sätt som vi tar för givet att andra delar av samhället stöttar vårdnadshavare när det gäller barns fysiska och psykiska hälsa. Givetvis förutsätter detta att allt vi gör görs på ett ärligt och respektfullt sätt.
Här måste vi säkerställa att vi likt våra företrädare lever som vi lär. På så vis kan vi också bli till det vittnesbörd som både världen och vårt samhälle så väl behöver. Och om vi i dagsläget inte är beredda att gå lika långt som Evelyn Hall så kan vi i stället ta vår utgångspunkt i scoutlagens första rad – En scout söker sin tro och respekterar andras – det är en nog så god start.
Marcus Lind
generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR