Ständiga påpekanden om att hennes blyghet var en dålig egenskap blev till en självuppfyllande profetia, till sist hade hon just inga förhoppningar om att hon alls behövdes här i livet. Det är svårt att tro när vi möts en solig sommardag i den vackra Sammilsdalskyrkan. Therese Palmqvist är färgstark och trygg, full av insikter och framtidstro. Och hon älskar sitt kall, har en gåva att predika och att som herde ge näring till församlingen.

– Nu blommar jag i vem jag är, och jag bär min krage med stolthet, säger hon och ler stort.

Som barn var Therese kreativ och i grunden glad, men i skolan blev blygheten en skam och anledning till mobbning. Det hårda klimatet skrämde. Hon fick förstå att hon inte var förtjänt av vänner.

– Det här förföljde mig upp i åren och blev svårt i arbetslivet. Jag vågade aldrig se någon i ögonen och inte prata om det var fler än två i rummet, berättar Therese.

Hon konfirmerades i Svenska kyrkan och fascinerades av präst-yrket.

– Men då måste man ju vara kristen och det är inget för mig, tänkte jag.

Under tiden på folkhögskola blev hon nära vän med Hanna, som var kristen, och nyfikenheten vaknade.

– Jag längtade efter en livsuppgift, inte bara ett yrke. Och jag tyckte om ordet ”kall”.

Under några år läst Therese flera olika kurser på universitet, bara för att kunna säga att hon hade något att göra.

Musiken har alltid varit viktig för henne och hon gick med i en gospelkör i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

– Det blev en otroligt härlig tillflyktsplats, så lättillgänglig. Körledarna var begåvade, varma och stod för vad de trodde på. De blev ett vittnesbörd för alla som var med men inte var kristna.

Julen 2009 laddade Therese ner lovsånger och matade sig med stroferna om att vara buren.

– Jag hade aldrig känt mig buren, är det så här kristna upplever det, att någon bär ända hem?

En liten del av den tillplattade Therese vågade ändå gå på en träff för dem som var nya i kyrkan. Det var bara hon som kom.

– Det var så bra, jag fick ställa alla frågor.

Detta ledde till att hon gick en alphakurs där hon kände sig både välkommen och sedd. Kursen var intressant och allt som röde kyrkan fascinerade henne.

Så småningom tyckte hon det var dags att ta ett beslut.

– Jag tänkte att nu kör vi så får jag se om det bär. Och det hände saker i mig som bekräftade att jag var på rätt väg.

I december 2010 döptes Therese och snart kom tanken upp om att hon ville bli pastor.

– Men jag var ju inte lämpad. Jag som inte kunde se folk i ögonen.

Ändå berättade hon om sin längtan för pastorn som tog det på allvar, som såg att det skulle komma andra dagar i Thereses liv även om det skulle ta tid.

– Jag förstod att jag måste ta tag i mitt liv, jag hade så mycket obearbetat med mig, nu måste jag röra vid allt det.

Hon kom in på THS, Teologiska högskolan i Stockholm, och följde pastorsspåret fyra år. Studierna gick bra, men depressionen gjorde sig påmind.

Några år av läkningsprocess följde och hon jobbade en tid i förskola för att invänta Gud och sig själv.

När tiden var inne svarade Therese på en liten annons från Leksand om en församling på sparlåga men med hopp om framtiden. De ville träffa henne.

– Det blev som en spark i baken av Gud själv. Under våren 2019 fick jag en gudomlig kraft att ordna det sista och jag blev antagen som pastorskandidat i juni. Och i november började jag här, säger hon och lyser.

Medelåldern bland aktiva medlemmar är hög, men de är inställda på utveckling. De ville göra något för barn, och skrev inbjudningar till familjer som fanns i kontaktnätet.

– Vi hoppades att några skulle komma, kanske en handfull. Men det dök upp 13 barn med familjer klockan elva en söndag!

Gudstjänsten var helt riktad till barnen med ljuständning, bibelberättelse och rörelsesång.

– Sedan bjöd vi på pannkakor och folk ville aldrig gå hem, säger Therese och skrattar.

Innan pandemin satte gränser hann de med två barngudstjänster.

– Det kan ligga mycket i de här unga människorna. Nu hoppas jag att vi kan komma igång igen till hösten, säger Therese som ägnar mycket tid åt att lära känna medlemmarna nu.

– Förr var framtiden skrämmande, usch, men nu kan jag drömma framåt. Tänk att det blev en lämpig pastor av mig. Det är häftigt att tänka på vad Gud vill göra här och hur jag kan använda det sen. Jag har känslan av att jag lever med en livslång kallelse.

KERSTIN SCHÖNSTRÖM