Kultur & Teologi

Själavård i psykologins tidevarv

BIBELBRUK DEL 6 Bibel och bön är ett av Gemensam framtids första fokusområden. I anslutning bjuder Sändaren hela tiden fram till påsk på en särskild artikelserie kring frågor om bibelbruk och bibelsyn. Författare är Rikard Roitto, lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

Kan Bibeln användas som en meningsfull del av själavård i vår tid? Den moderna psykologins förklaringsmodeller för vårt själsliv tycks ju ofta mer utvecklade än bibelns. Denna fråga väcker i sin tur en större fråga: Hur kan kyrkan använda bibeln i ansvarsfull dialog med vår tids vetenskaper?
Tvivel, synd och lidande för Kristus. Själavårdare har genom två årtusenden hjälpt den kristne från tvivel till trosvisshet, väglett henne från ett syndigt till ett heligt liv, och uppmanat henne att hålla fast vid sin tro även när kostnaden är hög. Själavårdens mål var detsamma som den kristna människans mål – frälsning. Med den förståelsen av själavårdens uppgift var det lätt att använda bibeln i själavården, eftersom det finns gott om bibeltexter om tro, helighet och uthållighet.
Under 1900-talet tappade den kristna själavården monopolet på att vårda människans själ. Psykologiska terapier utformades som inte tog sin utgångspunkt i den kristna traditionen och som hade andra mål än själavården med det de gjorde. Dessa terapier syftar inte till helgelse och frälsning, utan till att hjälpa individer med hela den bredd av psykologiska problem som ett liv som människa kan innebära. Ett bra liv är ett liv där man mår bra, är terapeutens ledstjärna.

Under samma period ifrågasatte många teologer om det verkligen var en god förståelse av det kristna livet att sikta mot den himmelska frälsningen utan att fråga efter ett värdefullt liv i nuet. De teologer som tog intryck av existentiell filosofi betonade att frälsningen börjar redan här och nu. I Johannesevangeliet är ju ”livet” redan nu (Joh 5:24; jfr 1 Joh 3:14). Befrielseteologerna betonade att den räddning som Jesus förverkligade i Galiléens landsbygd handlar om så mycket mer än evigt liv. Jesus räddar ju även från det jordiska livets lidanden, såsom utanförskap, förtryck och sjukdom (Luk 4:16-21).
Detta innebar en utmaning för den kristna själavården. Både teologer och psykologer utmanade en världsbild där målet med livet främst är hinsides frälsning. Detta borde väl rimligen få konsekvenser för själavården också. Kyrkan hade ju alltid varit i dialog med psykologiska insikter utöver bibelns (främst de grekiska filosofernas insikter). Redan i början av 1900-talet infördes psykologi i Katolska kyrkans prästutbildning i USA och med tiden gjorde många andra pastorala utbildningar världen över likadant. Själavården fick en bredare uppgift än att bara vara kyrkotukt. Men hur skulle själavård och psykoterapi integreras? Svaret på dessa frågor varierar stort än idag, och svaret påverkar vilken roll bibeln får i själavårdssamtalen.

I ena änden har vi de som hävdar att modern psykologi är överflödig, eftersom all psykologisk insikt en människa behöver finns i bibeltexterna. Bibeln blir då mycket central i själavården. Ett stort problem med denna inställning är så klart att själavårdaren nekar den som söker själavård vår tids kunskaper om problem som inte ens finns omnämnda i bibeln, såsom anorexia och panikångest. Sådana problem analyseras som avguderi och sataniska tankar som människan ska frånsäga sig. I vissa sorgliga fall är den enda konstruktiva hjälp som erbjuds ett löfte om understöd från den heliga Ande (inspirerat av till exempel Rom 8).
I andra änden finns det själavårdare som ser sig i stort sett som vilken samtalsterapeut som helst. Läroböcker i själavård lär inte ut denna attityd, men på församlingars hemsidor presenteras ibland själavård på detta sätt. Den kristna teologin och bibeltexterna må vara viktiga för själavårdaren själv, men ingår inte i hennes terapeutiska repertoar. Ett stort problem med denna inställning är så klart att den är identitetsupplösande för själavården. Har den kristna traditionen så lågt tolkningsvärde för människans livsvillkor att själavårdaren klarar sig utan den?

Däremellan finns det många skiktande och integrerande modeller för hur man kan se på relationen mellan teologi och psykologi. I skiktande modeller så ses det teologiska och det psykologiska språket som olika skikt av förklaring. Teologin bidrar med att sätta in människan i ett meningssammanhang och psykologin bidrar med förståelse av människans mentala processer. Då kan bibeltexterna användas på flera olika sätt. Texterna kan berätta om Guds närvaro och meningen med att vara människa, och psykologins terapeutiska metoder kan hjälpa människan att förverkliga dessa mål. I den processen kan bibelns berättelser och poesi få fungera som exempel som kan hjälpa konfidenten att se sitt liv i ett större sammanhang av mening. Erfarna själavårdare vet att det hela tiden finns en risk att den bibelberättelse som själavårdaren lyfter in i samtalet tolkas på ett destruktivt sätt, men om texterna används vist kan de inspirera till ett nytt sätt att förstå sitt liv.

I integrerande modeller försöker själavårdaren integrera den kristna traditionen med psykologins insikter på områden där krockar uppstår. Till exempel kan psykologins omsorg om den enskildes välmående hjälpa själavårdaren att se att bibeltexterna inte bara handlar om den hinsides frälsningen utan också om omsorg och rättvisa här och nu. Bibelns människosyn, å andra sidan, där människan är sammanvävd med andra i ett större socialt och kosmiskt sammanhang, kan utgöra en motvikt mot psykologins fokus på den enskilda individens välmående.
Varje människa och varje kyrka som vill vara hel i tanke och handling behöver ställa sig frågorna om hur vi kan integrera olika sätt att beskriva människans tillvaro: teologiska, naturvetenskapliga, beteendevetenskapliga och så vidare. Det är en livslång resa, men jag tror att en kombination av skiktande och integrerande tankesätt är en framkomlig, om än knölig, väg.

 

Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

0 Kommentarer