Så är den kristna storfilmen som nu kommer till Sverige

Det är onekligen modigt att skildra en väckelserörelse i en spelfilm. Att försöka göra en sammanhållen historia av ett ofta kaotiskt och svårtytt skeende som en väckelse kan leda till att resultatet blir platt och tillrättalagt.

Men regissörerna Jon Erwin och Brent McCorkle går inte i den fällan med Jesus Revolution, som blivit en stor succé i USA där den dragit in mer än 50 miljoner dollar i biljettintäkter. Visst använder sig regissörerna av Hollywoods hela verktygslåda – detta är en på alla sätt amerikansk film - men de gör det med säkert handlag.    

Smutsiga fötter på rena mattor

Vi får följa pastorn Chuck Smith, som leder en stelnad församling och som ryser när han ser hippies på tv-nyheterna. Men när Jesusfiguren Lonnie Frisbee knackar på dörren så känner han sig tvingad att öppna, och motståndet bryts ner. Barfota hippies flyttar snart in i församlingen, och det är förstås tacksamt att skildra krockarna mellan dem och de församlingsmedlemmar som nu oroar sig för att kyrksalens matta ska bli smutsig.

Snart växer gemenskapen så att det knakar. Missförstådda unga finner ett hem och rörelsen ger eko i hela USA när ungdomar upptäcker sina gåvor och sitt kall. Lonnie blir en stjärna och det nyinköpta tältet fylls av människor, medan kollektiv skapas där unga med såriga relationer till sina föräldrar nu får ett verkligt hem. Halleluja!

Jesusrörelsen skildras trovärdigt

Filmen kunde ha slutat där, men en av de stora förtjänsterna är att den går djupare. Utan att avslöja för mycket av historien så visar den också hur egon växer till i strålkastarljuset, hur avund skapar konflikter, och hur den nya kristna familjen kanske inte var så beständig som det kändes i början.

Filmen bygger på pastorn Greg Lauries självbiografi, och den andra tråden i filmen skildrar hans väg till både gudomlig och romantisk kärlek. Han dras först till hippierörelsen, som faktiskt beskrivs på ett ärligt vis; det går att förstå varför dåtidens unga upplevde den som en befrielse och LSD som en väg till andlig insikt.

Intresset är stort för filmen

Filmen är noga med små men viktiga detaljer, som att det faktiskt är riktigt 60-talsmusik på soundtracket. Och skådespelarinsatserna är genomgående stabila.

Är man allergisk mot karismatisk väckelsekristendom så är nog detta inte filmen man ska se i första hand, men den ger en bild av hur en väckelse både får andliga och sociala konsekvenser för individer och gemenskaper. Och det är en film som vill påverka, den skäms inte för Jesusrörelsens motto ”One way!”.

Filmen har svensk premiär den 14 september, och flera tusen biljetter har redan sålts. Det är det lilla filmbolaget Barfota productions som är svensk distributör. Maria Viklund berättar intresset för filmen är stort.

- Jag hinner knappt svara på alla mejl, säger hon.

Hon berättar att Filmstaden, som förr hette SF Bio, har välkomnat filmen och är överraskade över att så många biljetter redan har sålts.

- Jag ser detta som ett första steg för att få ut kristen film på biodukarna. Det är startskottet på något.

Tre röster om filmen

Claes Göran Bergstrand, tidigare riksevangelist i Svenska baptistsamfundet som var djupt involverad i den svenska Jesusrörelsen:
– Jag tyckte att filmen speglade bra det som hände i Kalifornien, och det var samma anda i Sverige. Jag var ute här på Söder i Stockholm och mötte människor. Mariatorget kallades då marijuana­torget för det var centrum för droghandeln. Vi träffade dessa människor och bjöd in dem till Ebeneserkyrkan. Vi fick med oss församlingen på att göra det. På många platser startades det Jesushus, för att hjälpa ungdomar att ha någonstans att ta vägen.
– Jesusrörelsen betydde mycket för Baptistsamfundet. På Betelseminariet fick man starta ett bibelinstitut för att så många ungdomar ville lära sig mer om Bibeln.
– Som ung så levde man i övertygelsen att vi är ett folk, men så i slutet av 1970-talet så började ledarna i samfunden att dra åt sig öronen litegrann. De var nog positiva, men ville behålla det inom församlingarnas ramar. Och sedan kom trosrörelsen som också gjorde att det blev mer splittrat i den karismatiska delen av kyrkan.
– 1981 gjorde jag en lång resa i USA och besökte bland annat Calvary Chapel där Chuck Smith var pastor. Redan då märkte man att det började att avta, även om atmosfären fortfarande fanns där.

Runa Östersjö, som var en del av Jesusrörelsen i Sverige:
– Jag tror att Jesusrörelsen betydde mycket för att samfunden skulle komma samman, vi gjorde inte någon skillnad på vilket samfund man kom ifrån utan vi ungdomar kom samman. Det behövs en ny Jesusrörelse i dag.

Harry Månsus, pastor i Svenska baptistsamfundet och engagerad i Jesusrörelsen:
– Jag mötte rörelsen under min studietid i Schweiz, då jag träffade personer från Australien, som tidigt blivit starkt påverkad av den. När jag kom tillbaka till Sverige så fick jag tala på de stora Jesuskonferenserna, och jag kallades den enkla livsstilens profet.
När vi pratar om amerikanska väckelserörelser i dag så kopplas de ofta till högerkanten, men ­Jesusrörelsen på 1970-talet var väldigt radikal i socialetiska frågor.
– Rörelsen bidrog starkt till att Betelseminariet överlevde, genom inflödet av unga till seminariet. Vi som samfund har stor tacksamhetsskuld till Jesusväckelsen.
– Jag är glad över att filmen kommer, för jag känner mig ibland som den siste mohikanen när jag pratar om väckelsearvet och radikaliteten. Jag tror att vi, precis som då i Kalifornien, har den utmaningen att det är för få i kyrkan som gjort upplevelser i den vanliga kulturen, och därför klarar vi inte att översätta evangeliet så att vi kan nå människor i vår tid.