”Inget fel att kallas eskimå”

Chip och Joanne Swanson träffande varandra efter att Chip återkommit en andra gång till Alaska, efter studier vid North Park University i Chicago. Foto: Julia Petersson

– När jag först kom till Nome räckte snön över taket på vintrarna, nu når den bara upp till nedersta trappsteget.

Pastor Chip Swanson vittnar om hur både klimatet och livet i Alaska förändrats under de närmare 60 år han levt och verkat där.

Han är från Minnesota. Men Chip Swanson känner sig som eskimå numera, bekänner han under en kvällssamling i Equmeniakyrkan, Vårgårda.

– Bara jag låter bli att se mig i spegeln går det bra, skrattar han.

Hans fru, Joanne, som tillsammans med Chip Swanson är inbjuden som internationell gäst på årskonferensen, är däremot infödd inuit. Eller eskimå, som de bägge säger.

– Vi har inga problem med det namnet, säger hon och rycker på axlarna. Ordet inuit kommer från Kanada, så det är egentligen inte vårt.

Bibeltexter på inupiak

Senare under konferensen, läser Chip bibeltexter på inupiak. Ett språk han lärde sig genom psalmerna.

– Jag kunde ju redan texterna och melodierna, och med litet hjälp av en språklärare blev det lätt att förstå.

Under en intervju med Sändaren förklarar de att det egentligen bara finns ett språk, i Alaska, men många olika dialekter, även om delstaten erkände 20 minoritetsspråk för ett par år sedan. Språk som myndigheterna inte har någon skyldighet att undervisa i och som riskerar att försvinna.

– När jag först kom till Alaska pratade barnen alltid inupiak med varandra, berättar Chip Swansson. Men inte nu. Det beror mycket på TV, tror jag, men också på den stora bristen på inhemska lärare. Det är på väg att bli bättre, men det är kanske redan för sent.

”Herren kallade mig att vara där. Alaska är min plats på jorden” Chip Swanson

För Sändaren berättar paret mer om sitt liv i Alaska. De är bägge pensionerade numera, och bor i en liten by där den vita kulturen och ursprungskulturen lever sida vid sida.

– Fast vi kanske snarare ska beskrivas som resande, vi är hela tiden på olika platser och talar och predikar, förklarar Joanne Swanson. Hon berättar om det hårda livet i Arktis och de stora problemen med alkohol och prostitution som finns i samhällena.

Mycket mentala problem

– Det finns mycket mentala problem, och en hel del incest i byarna, vilket beror på att eskimåerna levde i storfamiljer förr. När de tvingades ihop i byar, blev familjesituationen komplicerad.

Lägger man till mörkret och kylan känns det berättigat att fråga varför man väljer att bosätta sig här för livet.

Men för Chip Swanson är det en icke-fråga.

– Herren kallade mig att vara där. Alaska är min plats på jorden, säger han.

– Och så förälskade han sig i folket, säger Joanne Swanson, och menar då inte sig själv. Deras relation växte fram långt senare.

Kristen radiostation

Först skickades ingenjören Chip Swanson till den lilla staden Nome på Alaskas västkust, året var 1963 och han kom att arbeta som tekniker på den kristna radiostationen KICY i 15 år. KICY drivs av ett dotterbolag till Evangelical Covenant Church, eller den amerikanska missionskyrkan, som också Chip tillhör.

– Jag var aktiv i kyrkan där, höll i lägerverksamheten och ledde till och med några begravningar, men jag hade ingen riktig utbildning för det, så till slut ansökte jag om att få verka som pastor.

Men han fick nej till att börja med. Missionskyrkans ledning ansåg inte att vita pastorer skulle tillsättas i byarna.

– Men den filosofin ändrades, eftersom bristen på pastorer var så stor, så 1978 frågade de mig faktiskt, skrattar Chip.

Hans första placering blev Unalakleet i tre år, följt av White Mountain och Golovin, där kyrkan också drev ett barnhem en tid. De två små byarna låg ungefär en och en halv mil från varandra.

– Jag fick åka båt emellan. En båt som jag för övrigt tillverkade själv, och på vintern åkte jag ett slags snöscooter.

Missionskyrkans universitet

Hans CV innefattar också Hooper Bay i tre år innan han äntligen återvända till USA och ett års seminarium på Missionskyrkans universitet North Park i Chicago.

Först efter det att han återvänt till Alaska fann Joanne och han varandra och gifte sig.

– Vi hade egentligen känt varann länge. Jag tror jag såg dig första gången när du var elva eller tolv, säger Chip och ser på sin Joanne.

Men från början gick de åt olika håll. Joanne utbildade sig till lärare, gifte sig med en pilot och fick en son.

– Men min make störtade med sitt plan mellan två bergssidor. Både han och de sex passagerarna omkom, berättar hon.

När de så insett att Herren ville att de skulle bli ett par gifte dig sig i missionskyrkan i Betel, för naturligtvis finns det ett Betel också i Alaska.

Sedan följde sex år som pastorspar i Mountain Village, där bland annat ryssarna lämnat avtryck i både religion och kultur.

Under sin pastorsgärning har Chip utnämnts till en rad olika små orter, med högst 300 invånare, och innan jag hinner fråga förmodar han att jag nog vill veta vilken han tyckte bäst om.

– Då svarar jag alla, och det är sant, men det är klart, i Mountain Village stannade vi i hela sex år.

– Där föddes vår dotter också. Hon är den första i vår släkt som gått på universitet, säger Joanne, som aldrig arbetat som lärare eftersom hon egentligen ville bli konstnär, och numera målar mycket.

Inhemska ledare

De båda understryker att Missionskyrkan betytt en skillnad för många i Alaska. Tack vare den har många inhemska ledare på olika områden kunnat utbildas. Och numera leds en tredjedel av missionsförsamlingarna av inhemska ledare

– Det blir bättre, säger Chip, men fortfarande saknar många mindre byar över hela landet pastorer. Så lekmannaledarna är på väg att ta över. De utbildas på konferenserna. För numera är vi ju faktiskt en konferens och inte ett missionsfält.

Om tio år hoppas paret Swanson på ett kristet universitet i Alaska också, och förstås, en pastorsutbildning.

Att det inte är bättre redan nu, att kyrkorna på så många håll backar, är vårt eget fel. Det beror på vår bristande tro, säger Chip Swanson avslutningsvis.

 

Fakta: Alaskakyrkan

  • Missionskyrkan Alaska:
    missionären Axel E. Karlsson från Svanshals anlände till den lilla staden Unalakleet på Alaskas västkust 1887. Karlsson var en ensam pionjär som fick många efterföljare.
  • Redan 1889 tog det då nybildade Amerikanska Missionsförbundet över ansvaret för missionen. Årsrapporter och annan dokumentation gick till Chicago, inte Stockholm. Det är anledningen till att denna mission är så pass okänd i Sverige.
  • Axel Karlsson dog ung 1910 men hans kollegor och efterföljare byggde upp kyrkan. Idag har Evangelical Covenant Church 19 församlingar i Alaska, de flesta fortfarande i små kustsamhällen i väster.

Källa: Equmeniakyrkan.

Annika Ahlefelt

annika.ahlefelt@sandaren.se
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

 

Till minne

Söndagsservice