Ibland, ganska ofta rent av, när jag läser de kristna kommentarsfälten i sociala medier tänker jag att vi skulle må bra av en uppenbarelse, i synnerhet när samtalen rör kristna från andra traditioner eller människor som anses agera ”okristligt”.
I brist på en ny sådan kan vi förslagsvis återvända till den Petrus hade och som finns återgiven i Apostlagärningarna 10.
I en syn fick han se ”alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar” och höra Guds röst uppmana: ”Petrus, slakta och ät!”. Det slog han dock snabbt ifrån sig, skulle han befatta sig även med sådant han var van vid att betrakta som orent? Ja, det skulle han, och inte minst i överförd bildlig betydelse: Petrus behövde förstå att Gud inte begränsade sin Ande enbart till hans folkslag, till judarna.
Svårt känna syskonskap
Detta är en princip som är lättare att ta till sig i teorin än praktiken, i alla fall om man börjar i fel ände. Om ingången är debatt och jämförelse av lärofrågor eller praktiker så blir det lätt distans och svårt känna syskonskap. Jag hade förmånen att uppleva motsatsen härom månaden när jag besökte en Alphakonferens i Holy Trinity Brompton, London, tillsammans med ett femtontal svenskar. De var från en ekumenisk bredd och de mötte en än större ekumenisk bredd i deltagarna från övriga 27 länder på konferensen.
Utan Guds försyn, utan den värme och kärlek som han utgjutit, skulle hela denna värld vara misär …
Om det hade varit paneldebatter i olika frågor hade olikheterna hamnat i centrum, då hade frestelsen att tänka ”det där måste väl ändå vara orent …?” befunnit sig alldeles runt hörnet. Så blir det lätt när stora kulturella och/eller teologiska skillnader möts, om ingången är debatt och jämförelse.
Om det i stället – som det nu var – handlade om att söka Gud och be för varandra utifrån en gemensam längtan, ja då är det annorlunda. Jag åkte från konferensdagarna med en total förvissning om att Gud gett av sin Ande även till dessa andra, de som på så många sätt är annorlunda än mig, de som kan anses vara av ett annat folkslag.
Ovanpå den grunden kan man sedan såväl samtala som diskutera, men utan den är det lika bra att avstå.
Det kristna syskonskapet
Så långt om ekumeniken, om det kristna syskonskapet. Men jag inledde ju denna text med att hävda att det kan finnas uppenbarelse att hämta även kring människor som anses agera ”okristligt”. Förutom det rent allmänna och generella rådet att inte enbart fokusera Sanningen utan även alltid ha med Nåden, så tänker jag att följande vers från Apostlagärningarna 10 är värd att väga in och komma ihåg: ”… mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.” Varje människa är skapad och älskad av Gud, och Gud har – för att citera profeten Joel – utgjutit sin Ande över alla människor.
Jodå; alla!
Men vadå, är alla människor därmed alltså kristna? Nej, att följa Kristus och vara fylld av Ande är något annat, utgjutelsen av Anden över alla handlar inte om Guds frälsning utan om Guds försyn. ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader”, skriver Jakob i sitt bibelbrev. Utan Guds försyn, utan den värme och kärlek som han utgjutit, skulle hela denna värld vara misär hela tiden.
Till människor som inte följer Kristus är det förstås av största intresse att prata om det frälsande perspektivet, om möjligheten till Guds Ande inombords, men det gör genuin skillnad att föra det samtalet utifrån en grundsyn på medmänniskan som någon Gud redan vidrört med sin Ande än såsom någon Gud med nöd och näppe vill beröra.
Carl-Henric Jaktlund
nationell ledare för Alpha Sverige och pastor i Falköpings pingstförsamling
Fakta:
Nästa vecka: Christina Lindgren
LÄGG TILL NY KOMMENTAR