Vågar vi drömma igen?

 Nästan varenda litet oansenligt torg har, bredvid livsmedelsaffären, frisersalongen och pizzerian, också en kyrka. En del har förstås stått där länge. Men majoriteten är byggda relativt nyss, ofta på 1960- och 1970-talen. I varje miljonprogramsområde som rullades ut restes i regel också en kyrka. Så här i efterhand kan man bli oändligt imponerad av de församlingar som kraftsamlade för dessa byggen. Vilken framtidstro! En kyrka som ville ta plats i det växande samhällsbygget, en kyrka som inte bad om ursäkt för sig. Och detta i en tid där kyrkan annars var hårt ansatt. Det var inga väckelsetider att tala om – snarare tvärtom.

Framtidsanda på 1960-talet

Av en tillfällighet stötte jag nyligen på ett valmanifest från just denna tid. 1964 gav Socialdemokraterna ut pamfletten: ”Mot nya djärva mål”. Programmet listade ett tjugotal konkreta löften, exempelvis: ”Snabbt ekonomiskt framåtskridande – minst 4 procent årlig produktionsökning – fördubblad levnadsstandard på högst 20 år” och ”En miljon nya bostäder inom 10 år”. Man häpnar i dag över den hoppfulla anda som präglade dåtidens politik. Det var en tid för gemensamma drömmar. Framtidsvisslan tjöt. Politiker och samhällsingenjörer målade upp en bättre värld och satte frimodigt kurs mot den.

Kollektiva drömmar

Vilka kollektiva drömmar föds fram i dag? Kanske inte många. Politiker talar inte längre om framtidstro, utan endast om skydd från en förväntad kollaps. Vilka har de kraftfullaste åtgärderna för att skydda oss från invandring, gängkriminalitet, oönskade klimatkonsekvenser eller högerpopulism? Beskyddande politik behöver förstås inte vara dålig i sig. Men utan vision går folket under. Det gällde på Kung Salomos tid, det gäller också i dag.

Som kyrka har vi nog också ofta slutat drömma, om vi ska vara ärliga. Visst har vi mycket aktiviteter i våra församlingar, erbjuder gudstjänster, barnkörer och samlingar för äldre. Men var är modet och hängivenheten? Viljan att ta plats på torgen och gatorna, drömmen om att kyrkan är en del i framtidsbygget? Tron att kyrkan har något verkligt kraftfullt att bidra med in i en turbulent samtid? Tron att det finns något både innan och efter döden värt att ge sitt liv för?

Drömmandet inte verklighetsflykt

Att drömma är inte verklighetsflykt, det är en judisk-kristen dygd. Profeterna i gamla testamentet är exempel. De uttryckte ständigt sin ursinnighet över folkets synder och hur rättvisan blev trampad på. Men de målade samtidigt i detalj upp hur tillvaron en gång skulle se ut om vi vänder oss till Gud. I en sådan värld, skriver Jesaja, ska vargen bo med lammet, kalv och lejon ska gå i bet, och en liten pojke ska valla dem. Märgfulla framtidsbilder, profetisk imagination.

Så är det inte dags för oss som kyrka att börja drömma större igen? Drömma om hur vi skulle kunna vara en ledande rörelse för ett hållbart sätt att leva. Drömma om hur vi bättre skulle kunna möta dagens enorma behov av ärliga samtal om tro, andlighet och mening. Drömma om en brokigare kyrka utan förlamande präktighet. Drömma om hur gängkriminella skulle bli förvandlade av Jesus. Drömma om fler kristna äldreboenden och kollektiva boendegemenskaper. Drömma om en kärlekens ekumenik där vi sjunger samma lovsånger vid samma nattvardsbord.

Vågar vi drömma tillsammans?

Allt det där skulle jag önska att kyrkan började drömma om. (Men ja, det är viktigt att fortsätta se till att kyrkans lokaler städas regelbundet!) Vågar vi börja drömma tillsammans?

Emil Mattson
direktor för Räddningsmissionen i Göteborg