Kultur & Teologi 4

Alla är vi bibeltolkare

BIBELBRUK DEL 8 Sändarens artikelserie av Rikard Roitto om Bibel och bön närmar sig slutet. Detta är det näst sista avsnittet. I nästa vecka gör vi ett avbrott för att publicera läsarreflektioner och efter avsnittet i nummer 14 avslutas serien med att Roitto besvarar frågor som inkommit.

När den historiska bibelforskningen växte fram insisterade forskarna på att låta bibeltexterna förstås på sina egna villkor i sitt eget historiska sammanhang. De ville vara objektiva och framhärdade i att försöka läsa texterna oberoende av kyrkans tolkningstraditioner. I dag är detta ett accepterat sätt att läsa Bibeln, men när bibelforskningen tog fart under 1800-talet rådde ibland närmast hat mot den, eftersom resultaten ifrågasatte etablerade bibeltolkningar och Bibelns ofelbarhet.
Men det fanns också många som välkomnade den nya forskningen, i såväl etablerade kyrkor som i väckelserörelser. Den nyvunna möjlighet att kunna läsa texterna på nytt utan att vara låst vid färdiga tolkningstraditioner gav luft åt såväl väckelserörelsernas som liberalteologernas försök att på nytt göra den kristna tron relevant runt förra sekelskiftet. I Pingströrelsen var många till och med skeptiska mot de traditionella trosbekännelserna, inte för att de var dåliga, utan för att de fungerade som tolkningsglasögon som hindrade läsaren att höra Bibelns direkta tilltal.

I dag är det lätt att tycka att de första bibel- forskarnas tilltro till att det gick att nå objektiva resultat var naiv (liksom väckelserörelsernas tilltro till möjligheten att läsa ”som det står”). Jag har själv skrivit tidigare i denna artikelserie att det inte finns någon absolut objektiv betydelse av en text, utan att texters mening blir till i mötet med läsaren. Historikern är ju en tolkande läsare också, precis som alla andra. Är det då ens möjligt att sträva efter att låta texten tala på sina egna villkor?

I dag är alla bibelvetare medvetna om att de är just tolkare. Jag och majoriteten av bibelforskare är dessutom kristna eller judar, och har därför en relation till bibeltexterna som går långt utöver vetenskaplig nyfikenhet. Att vi är tolkare med intressen är en grundläggande insikt som varje teologistudent får lära sig nogsamt redan första terminen. Historiska bibelforskare är inte neutrala, men de är uttolkare som har gett sig den på att låta Bibelns texter tolkas i ljuset av sitt eget historiska sammanhang, dels genom närstudier av vad texten faktiskt säger oavsett vad en viss kyrklig tradition säger att texten borde säga, dels i ljuset av andra historiska texter och arkeologiska fynd från textens egen tid. Visst skulle det gå att hävda att det har ett egenvärde att försöka förstå historien så ärligt som möjligt, och att eventuella konsekvenser för kyrkan är ointressanta. Jag skulle dock vilja hävda att just i sitt oberoende av att komma fram till ”rätt” slutsatser har den historiska bibelforskningen en av sina viktigaste funktioner för kyrkan.

Arbetet med tolka texterna i sitt historiska sammanhang skapar en förståelse av texten som inte bara är ett eko av kyrkans förförståelse. Just sådana tolkningar har möjlighet att utmana det invanda och skapa något nytt i kyrkans liv. Jag menar inte att den historiska bibelforskningens resultat ska ha sista ordet i kyrkans diskussion om hur bibeltexterna ska användas. Många fler saker måste vägas in — däri-bland kyrkans tolkningstradition — innan vi kan använda texterna på ett klokt sätt. Snarare menar jag att den historiska bibelforskningen är en av kyrkans allra bästa hjälpmedel för att låta texten få göra motstånd mot vår förförståelse och bli en utmaning. Låt mig ge tre exempel på hur den historiska bibelforskningens resultat gett motstånd mot invanda tolkningsmönster och lett till ett bättre teologiskt tänkande under 1900-talet. Exemplen är valda med tanke på att de har tydliga konsekvenser för kyrkans praktiska förkunnelse:

1. Kyrkan lade länge ett nyplatonskt tolkningsraster över bibeltexterna och talade om en människa som är en själ men har en kropp. Platons förståelse av människan överröstade Bibelns. Bibelforskningens noggranna studier av texterna visade tidigt att detta är främmande för Bibeln: människan är en kropp och hon är en själ. Dessa två är inte delar av människan, utan olika sätt att se på en odelbar helhet. Denna insikt har varit viktig för att hjälpa kyrkan att komma bort från en kroppsföraktande teologi och uppskatta kroppen som en fullvärdig aspekt av vad Gud skapat oss till att vara.

2. Kyrkan har en mörk historia av att måla upp den judendom som Jesus och Paulus växte upp med som en prestationsreligion utan nåd. Bibelforskare har protesterat och visat att judar runt första århundradet visst trodde på gudomlig nåd och förlåtelse. Detta får många konsekvenser för hur vi bör predika om Paulus invändningar i Galaterbrevet och Romarbrevet mot att icke-judar skulle behöva omskära sig och följa den judiska lagen.

3. Under långa delar av kyrkans historia har teologer ägnat sig åt att försöka plocka ut generella, ofta väldigt abstrakta, påståenden om Guds väsen ur Bibelns berättelser. Forskning om Bibelns litterära former visar tydligt att Bibeln främst berättar berättelser om hur Gud handlar. Bibelns texter avhandlar aldrig huruvida Gud är treenig, utan berättar om hur Gud räddar sitt folk och sänder sin son. Detta är väldigt intressant, eftersom de senaste årtiondenas forskning om hur vi människor klarar av att tänka på Gud visar att de flesta av oss förstår berättelser om Gud mycket bättre än abstrakta påståenden om Gud. Alltså är Bibelns sätt att göra teologi på mer relevant för många människor än det abstraherande tolkningsraster som teologer genom historien lagt över texterna. Därmed inte sagt att intellektuella diskussioner om Guds väsen är onödiga. Poängen är bara att berättelsen är ett värdefullt och underskattat sätt att göra teologi på.
Kort och gott, när texterna får utmana oss utan att vi på förhand har bestämt vad de ska säga har de som störst förmåga att låta oss förstå något nytt, ja, kanske till och med något gudsinspirerat.

 


Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

4 Kommentarer
sven
Det här känns som en märklig artikel till försvar för den metodiskt ateistiska historiska bibelforskningen. De exempel som tas upp i artikeln går utmärkt att komma fram till bara genom att läsa Bibeln själv. Att det skulle vara någon hjhältemodig insats av historiskt-kritiska forskare har jag svårt att tro. Vilka källor har du, Rickard, till dina påståenden? Det låter mest som propaganda för den gamla, unkna 1800-talsteologin, som fortfarande styr mycket av akademiska teologiska kretsar i lutherska länder. Dessutom är det intressant, att du tar upp ett så abstrakt ämne, som hur själen och kroppen förhåller sig till varandra, när du menar att den här typen av spekulationer inte är så intressanta för människor.
Jan Lennart Höglund
Som den teolog du är tycks du tilltalas av bibeltexternas oklarheter och motsägelser, kanske som bevis på Guds ”storhet”. Men om Gud älskar människan och vill rädda henne in i den stora glädjen, hur kan han då vara en så dålig pedagog? Vilken skröplig jordisk förälder skulle vilja skapa en för sina barn så riskfylld relation? Du skriver vidare att det väsentligaste i bibeln är dess berättelser, och om hur Gud där räddar sitt folk och sänder sin son. Men ”räddar”, hur då? Och ”sitt folk", varför inte alla folk? Det självklart tragiska med judisk-kristen teologi och alla försök till texttolkning är att man i sin världsbild inte kan ta sig utanför judarnas av dem själva nedskrivna historia. Men den medvetna människans existens är åtskilliga tiotusen år äldre. Var fanns Gud – hela världens gud – innan judarnas historia tog vid? Tron tappar stadigt mark i det moderna civiliserade samhället och dess företrädare retirerar så ofta in i ett bleksiktigt och motsägelsefullt filosoferande. Känner modern teologi överhuvudtaget något man vill hålla för sant? Något där ett ”ja” får vara ett ja och ett ”nej” ett nej? Något som vill – och kan – övertyga ”världen”? Jan Lennart Höglund
Rikard Roitto
Hej sven! Det är lite tråkigt att bli ihopbuntad med ”den gamla, unkna 1800-talseologin”, men jag tror att jag förstår vad du är orolig för. Det har dock hänt väldigt mycket inom bibelforskningens metodiska självförståelse sedan 1800-talet, kanske speciellt de sista 30 åren. Idag anser ingen bibelvetare att kyrkans teologi bör reduceras till det historievetenskapligt prövbara. Jag skulle inte använda ordet "metodisk ateism", möjligen "metodisk agnosticism", för att markera vad som går att uttala sig om inom historievetenskapens ramar. Kyrkan behöver så klart gå längre än så i sin teologiska reflektion över texterna. Min poäng med att skriva artikeln var att det kan ge värdefull input till kyrkans teologi att försöka läsa texterna på sina egna villkor, såsom den historiska bibelforskningen gör. Jag skrev artikeln som ett komplement till alla de artiklar där jag betonat textens dynamiska gudstilltal, därför att jag såg att mina egna resonemang lätt skulle kunna leda till ett sätt att tolka texterna där texterna bara sade vad ville att de skulle säga. Därför ville jag lyfta fram sätt att läsa texterna där texterna kan få utmana vår förförståelse.
Rikard Roitto
Hej Jan! Jag håller på att skriva min sista artikel, och där kommer jag försöka svara på några av dina intressanta frågor i din artikel.