Alla är vi bibeltolkare

När den historiska bibelforskningen växte fram insisterade forskarna på att låta bibeltexterna förstås på sina egna villkor i sitt eget historiska sammanhang. De ville vara objektiva och framhärdade i att försöka läsa texterna oberoende av kyrkans tolkningstraditioner. I dag är detta ett accepterat sätt att läsa Bibeln, men när bibelforskningen tog fart under 1800-talet rådde ibland närmast hat mot den, eftersom resultaten ifrågasatte etablerade bibeltolkningar och Bibelns ofelbarhet.
Men det fanns också många som välkomnade den nya forskningen, i såväl etablerade kyrkor som i väckelserörelser. Den nyvunna möjlighet att kunna läsa texterna på nytt utan att vara låst vid färdiga tolkningstraditioner gav luft åt såväl väckelserörelsernas som liberalteologernas försök att på nytt göra den kristna tron relevant runt förra sekelskiftet. I Pingströrelsen var många till och med skeptiska mot de traditionella trosbekännelserna, inte för att de var dåliga, utan för att de fungerade som tolkningsglasögon som hindrade läsaren att höra Bibelns direkta tilltal.

I dag är det lätt att tycka att de första bibel- forskarnas tilltro till att det gick att nå objektiva resultat var naiv (liksom väckelserörelsernas tilltro till möjligheten att läsa ”som det står”). Jag har själv skrivit tidigare i denna artikelserie att det inte finns någon absolut objektiv betydelse av en text, utan att texters mening blir till i mötet med läsaren. Historikern är ju en tolkande läsare också, precis som alla andra. Är det då ens möjligt att sträva efter att låta texten tala på sina egna villkor?

I dag är alla bibelvetare medvetna om att de är just tolkare. Jag och majoriteten av bibelforskare är dessutom kristna eller judar, och har därför en relation till bibeltexterna som går långt utöver vetenskaplig nyfikenhet. Att vi är tolkare med intressen är en grundläggande insikt som varje teologistudent får lära sig nogsamt redan första terminen. Historiska bibelforskare är inte neutrala, men de är uttolkare som har gett sig den på att låta Bibelns texter tolkas i ljuset av sitt eget historiska sammanhang, dels genom närstudier av vad texten faktiskt säger oavsett vad en viss kyrklig tradition säger att texten borde säga, dels i ljuset av andra historiska texter och arkeologiska fynd från textens egen tid. Visst skulle det gå att hävda att det har ett egenvärde att försöka förstå historien så ärligt som möjligt, och att eventuella konsekvenser för kyrkan är ointressanta. Jag skulle dock vilja hävda att just i sitt oberoende av att komma fram till ”rätt” slutsatser har den historiska bibelforskningen en av sina viktigaste funktioner för kyrkan.

Arbetet med tolka texterna i sitt historiska sammanhang skapar en förståelse av texten som inte bara är ett eko av kyrkans förförståelse. Just sådana tolkningar har möjlighet att utmana det invanda och skapa något nytt i kyrkans liv. Jag menar inte att den historiska bibelforskningens resultat ska ha sista ordet i kyrkans diskussion om hur bibeltexterna ska användas. Många fler saker måste vägas in — däri-bland kyrkans tolkningstradition — innan vi kan använda texterna på ett klokt sätt. Snarare menar jag att den historiska bibelforskningen är en av kyrkans allra bästa hjälpmedel för att låta texten få göra motstånd mot vår förförståelse och bli en utmaning. Låt mig ge tre exempel på hur den historiska bibelforskningens resultat gett motstånd mot invanda tolkningsmönster och lett till ett bättre teologiskt tänkande under 1900-talet. Exemplen är valda med tanke på att de har tydliga konsekvenser för kyrkans praktiska förkunnelse:

1. Kyrkan lade länge ett nyplatonskt tolkningsraster över bibeltexterna och talade om en människa som är en själ men har en kropp. Platons förståelse av människan överröstade Bibelns. Bibelforskningens noggranna studier av texterna visade tidigt att detta är främmande för Bibeln: människan är en kropp och hon är en själ. Dessa två är inte delar av människan, utan olika sätt att se på en odelbar helhet. Denna insikt har varit viktig för att hjälpa kyrkan att komma bort från en kroppsföraktande teologi och uppskatta kroppen som en fullvärdig aspekt av vad Gud skapat oss till att vara.

2. Kyrkan har en mörk historia av att måla upp den judendom som Jesus och Paulus växte upp med som en prestationsreligion utan nåd. Bibelforskare har protesterat och visat att judar runt första århundradet visst trodde på gudomlig nåd och förlåtelse. Detta får många konsekvenser för hur vi bör predika om Paulus invändningar i Galaterbrevet och Romarbrevet mot att icke-judar skulle behöva omskära sig och följa den judiska lagen.

3. Under långa delar av kyrkans historia har teologer ägnat sig åt att försöka plocka ut generella, ofta väldigt abstrakta, påståenden om Guds väsen ur Bibelns berättelser. Forskning om Bibelns litterära former visar tydligt att Bibeln främst berättar berättelser om hur Gud handlar. Bibelns texter avhandlar aldrig huruvida Gud är treenig, utan berättar om hur Gud räddar sitt folk och sänder sin son. Detta är väldigt intressant, eftersom de senaste årtiondenas forskning om hur vi människor klarar av att tänka på Gud visar att de flesta av oss förstår berättelser om Gud mycket bättre än abstrakta påståenden om Gud. Alltså är Bibelns sätt att göra teologi på mer relevant för många människor än det abstraherande tolkningsraster som teologer genom historien lagt över texterna. Därmed inte sagt att intellektuella diskussioner om Guds väsen är onödiga. Poängen är bara att berättelsen är ett värdefullt och underskattat sätt att göra teologi på.
Kort och gott, när texterna får utmana oss utan att vi på förhand har bestämt vad de ska säga har de som störst förmåga att låta oss förstå något nytt, ja, kanske till och med något gudsinspirerat.

Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.