Även Daniel Alm behöver lära av Knutby

Mordet och mordförsöket 2004 i Knutby har lett till en omfattande medial rapportering. Nu senast i den uppmärksammade serien ”Knutby” som Uppdrag granskning gjort. Här ställs frågan på sin spets: Hur kunde en vanlig svensk frikyrkoförsamling förvandlas till ett skräckvälde?

Knutbydramat är en utmaning för fler än Filadelfiaförsamlingen och dess tidigare pastorer som nu fått fällande domar för brott de begått. Tragiken angår hela frikyrkligheten, eftersom tendenserna och teologin fanns i inte bara en skruvad värld i Knutby utan även i andra frikyrkliga sammanhang – om än inte lika påtagligt.

Så läser jag Peter Halldorfs eftertänksamma reflektion förra veckan i Dagen (18 juni). Halldorf öppnar för en prövning av den bibelsyn som han menar har banat väg för auktoritetsbeundran och överhettad puritanism i Knutby. Frikyrkligheten i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet präglas av en bibeldyrkan som Halldorf benämner ”fundamentalistisk”. 

Men denna öppning till offentliga samtal bemöter Daniel Alm med ett svar som lägger locket på (Dagen 25 juni). Alm är pingströrelsens ledare och ordförande för Sveriges kristna råd. I ett obehagligt tonläge påstår han att Halldorf har fel, och att Halldorf har en egen byk att tvätta.

Genom Alms inlägg blir Halldorf en persona non grata. Vem vågar då fortsätta samtalet om bibelbruk? Hur ska erfarenheterna av det som hände i Filadelfia i Knutby bli till ett lärande om inte reflektioner tillåts? I sig leder inte erfarenheter till lärande. Alla verkliga lärprocesser hos enskilda och inom rörelser inkluderar reflektion och känslor.

Pingströrelsen har alltså, enligt Alm, inget nytt att lära av Knutbydramat. Men det har den visst, och även andra delar av frikyrkligheten som präglas av biblicism, en familjär nätverksstruktur och en beundran för skruvade karismatiska uttryck. Nu är det hög tid att blåsa liv i det frikyrkliga arvet av ifrågasättande, livliga debatter och en tydlig åtskillnad mellan sak och person. Nu behövs öppenhet för lärprocesser som har konsekvenser för alla – både för individer och organisationer. Konsekvenserna handlar om uppbrott och förvandling.

Forskning kring lärande visar att det finns tre faktorer som försvårar erfarenhetsbaserat lärande. Det första är att framgångsrika tankar inte får ifrågasättas. Det andra är bristande vilja att låta erfarenheter leda till lärande. Det tredje är att avvisa lärande med hänvisning till gamla uppfattningar (Peter Jarvis, Paradoxes of Learning). Alms inlägg är ett skolexempel på dessa tre sätt att inte ge rum för behovet av samtal.

Utöver frågan om bibelsyn – som Halldorf lyfter fram – finns andra frågor som måste upp på bordet så att Knutbydramat kan ge radikala lär-erfarenheter. Alms inlägg väcker i sig frågan om ledarskapsidealen i frikyrkligheten. Han argumenterar för en klerikal – pastorscentrerad – ledning av församling och trossamfund som på senare tid har förstärkts av trosrörelsen och neopentekostala rörelser. Det är anmärkningsvärt att Alm i en diskussion om ett auktoritärt ledarskap kräver kontroll över samtalet.

Det behövs också lärprocesser kring de renhetsideal (puritanism) som betonades i församlingen i Knutby. Där fanns en vurm för avskildhet, en negativ syn på sexualitet (särskilt hbtq) som paradoxalt nog ledde till övergrepp och en syn på sex som extra helig. 

Istället för Alms tillrättavisningar behövs i frikyrkligheten progressiva reflektioner kring smärtsamma erfarenheter. Sådana lärprocesser kan förhindra att Knutbyfenomen upprepas. 


 

,
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Ledare

Mer inom samma ämne