I den fria världen har vi möjlighet att ha olika åsikter och få uttrycka dem. Det betyder inte att vi därmed är skyddade från att få kritik. Det är en del av en debatt.
Efter att i några dagar befunnit mig i politikens Almedalen har jag fått vara med om flera exempel på hur en saklig diskussion mellan parter med helt motsatta åsikter i en sådan debatt kan gå till.
Almedalen är en park i Visby där partiledarna håller tal under några sommardagar. Runt partiledartalen har det växt upp en mängd seminarier för samtal mellan olika samhällsaktörer. Det är intresseorganisationer, myndigheter, företag och ideella organisation som kyrkor. Equmeniakyrkan är en av dem som arrangerar seminarier.
I frikyrkorna finns det möjlighet att vara med i olika diskussioner. Vi tycker olika och det märks på församlingsmöten, kyrkokonferenser och även i denna tidning. Visst vore det önskvärt att i sådana sammanhang där människor tror att kärleken är störst av allt liknar de respektfulla samtal som präglar Almedalsveckans seminarier. Och ibland är det så, men ofta är det inte alls på det sättet.
Retoriska trick vanliga
I stället är det vanligt att använda retoriska trick. Ett är att lägga ord i munnen på den man diskuterar med som den aldrig har sagt. Det är även möjligt att kalla motdebattören något den inte vill identifiera sig med (”du är fundamentalist” eller ”du är markionit” är några exempel). Det är vanligt att tolka motdebattören illvilligt och sammanfatta hens ståndpunkt så att den liknar en fågelskrämma (som ”ska vi inte få tro olika?”).
Finns det ett Jesuslikt sätt att föra en debatt?
Inte sällan görs dunkla antydningar utan att direkt tala om vad eller vem som avses – då är det svårt att gå i svaromål (”om någon säger x så menar de egentligen det hemska y”). Eller trycks någon ner genom att förringa det hen tycker är viktigt (”tycker du verkligen inte att vi har viktigare problem?”). Det är också vanligt att försöka likställa motdebattören med en person eller något som nästan alla ogillar – så kallad guilt by association – (”högerkristna i USA gillar också Jesus”). Ibland har jag sett att någon som uttalat en avvikande åsikt i ett brännande ämne blivit isolerad och mol allena i ett rum med annars sociala och pratglada kristna.
Inget hälsosamt diskussionklimat
Detta är inget hälsosamt diskussionsklimat utan är olika exempel på härskartekniker som finns för att vinna debatten. Men det är inte några tekniker för att finna vad som kan vara sant eller rätt. Efter några år som ledarskribent i Sändaren har jag själv fått några slängar av dessa slevar, men i den positionen får en vara beredd på det. Men på ett församlingsmöte eller på kyrkokonferensen är inte alla professionella debattörer. Kanske är det också så att det ofta ganska hårda debattklimatet på sociala medier alltmer färgar av sig på hur vi samtalar i det verkliga livet.
Generositetsprincipen
Min statsvetarkollega Katarina Barrling har uppmärksammat dessa ogenerösa sätt och föreslår att vi i stället ska använda generositetsprincipen när vi försöker tolka andra. Den ogenerösa principen är att ”går något att missförstås, så ska det missförstås”. Generositetsprincipen är däremot att vara välvillig lyssnande, att ta motdebattörers bästa argument och diskutera det. Är något oklart i en diskussion så är det bäst att ställa en rak fråga för att reda ut det oklara.
Ja, med generositetsprincipen kanske risken ökar att du förlorar debatten, men du ökar också förståelsen av tankar och argument. Generositetsprincipen finns inte för att vara snäll, utan för att främja så goda tankar som möjligt. På köpet får vi nog en bättre stämning och socialt klimat. Finns det ett Jesuslikt sätt att föra en debatt?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR