På randen till den sämsta ­tiden i mitt liv

Människor tenderar nämligen att generellt sett må bättre och bättre fram till någonstans innan 40 i Västvärlden, med kulmen på ”olycklighetsskalan” som inträffar någonstans runt 47–49.

En snabb jämförelse med faktorer som skilsmässostatistik och självmordsfrekvens bekräftas bilden av att det potentiellt är vårt mest miserabla åldersspann.

Statistiskt bevisad

40-års krisen är alltså statistiskt bevisad och kanske har jag själv börjat se vissa symptom på den. Bilden av mig själv som relativt ung bleknar, och barnen som ändå bara är tio och fem växer så snabbt att man redan börjat hålla i sig för att inte missa tillfällena med dem innan de plötsligt lämnat boet.

Krämpor som jag aldrig känt kommer smygande, och det går inte längre att spela en fotbollsmatch minus stretch utan att behöva betala ett dyrt pris för det dagen efter.

Smygande missnöjdhet

Motmedlet för att väga upp en smygande missnöjdhet verkar uppenbart för många; karriären, göra en ekonomisk framgångsresa eller åtminstone äta och träna rätt.

Varför skulle annars alla böcker och artiklar i dessa ämnen läsas så mycket som de gör?

Den längsta, och troligtvis även bästa studien som någonsin gjorts på lycka, Harvards snart 100-åriga följetong, kommer dock i stort sett bara fram till en faktor som borgar för ett långt och lyckligt liv; goda relationer!

Livslånga och goda relationer

Det verkar väga upp för både livsstil, hälsa och ålder. Inte konstigt att troende så ofta skattas som lyckligare överlag i återkommande undersökningar. Vi har en struktur för många, livslånga och goda relationer.

Vi har också en etisk grund som säger att vi ska gå den extra milen för varandra och förlåta – till och med våra fiender. Vi predikar också den återupprättade relationen med Gud, som väl får anses vara lyckans mål.

Att sträva efter lycka är alltså inte en strävan efter att alltid vara ”lyckad” eller glad. Det verkar egentligen som att det borde vara en strävan efter att visa kärlek mot sin nästa.