Har du någon gång tänkt tanken att ta ditt liv? Du är inte ensam. Men om självmordstankar och självmord vågar vi sällan lufta våra funderingar.
Det är dags att bryta tabut, skammen och våga prata om ett mörker som ofta tystats ner.
Madina Refoi, läkare och skribent på tankesmedjan Synaps skrev en intressant debattartikel i Dagens Nyheter härförleden, där hon satte fingret på en sak som hon har helt rätt i:
Vi pratar bara om självmord när en kändis är den som utför det. Avicii, Karin Boye (Sveriges mest kända och mytomspunna?), brottaren Mikael Ljungberg. Varför är det så? Kan man undra.
Refoi resonerar vidare kring detta i sin text:
”Att överväga självmord som en lösning på sitt lidande innefattar alltid en existentiell dimension. I individualistiska kulturer, dit den svenska i högsta grad hör, lyser existentiella samtal med sin frånvaro. Många lever som om de vore odödliga, vi strävar efter att undvika åldrandet och ajournerar döden, samtidigt som vi regelbundet konsumerar berättelser om den fiktiva döden. Ämnet hanteras genom kulturella uttryck, men verkliga samtal om död och existens undviks. Det skulle kunna kallas för en paradox.”
Djupt existensiellt
Det är så djupt existensiellt att vi inte vågar möta det helt enkelt, för vi vet att det i ett visst läge, i våra mörkaste stunder, skulle kunna vara vi. Och vilka är vi då?
Handen på hjärtat: Vem har inte någon gång, må så vara att vi aldrig skulle ta den rösten seriöst, hört oss själva tänka; Nej, om man inte bara skulle må bättre av att lämna allt nu.
I en kyrklig kontext finns också en föreställning som jag tror lever kvar i själva ordet, självmord. Mord. Som att det var en brottslings nidingsdåd. En syndfull handling. Kanske har man fått idén av att de få gånger handlingen ens nämns i Bibeln, så förknippas de med tveksamma figurer. Som Judas Iskariot.
Utestängning omöjlig tanke
Men hur kristen är just den kyrkliga tolkningen, egentligen? Självmord är så gott som alltid ett uttryck för desperation, psykisk ohälsa eller djup livskris. Att Kristus skulle utestänga en sådan människa från sin frid är en, åtminstone för mig, omöjlig tanke.
Däremot måste vi hjälpas åt att lyfta tanketabut innan ännu en människa inte ser någon annan utväg än att släcka sitt jordiska ljus.
Emma Tymcyshyn, som vi skrev om i förra veckans Sändaren, var ingen kändis. Men hon var känd av många. Inte minst i Immanuelskyrkan i Jönköping där hon var en av de mest engagerade i ungdomsgruppen. Året när hon fyllde 14 plågades hon av ångestproblematik. Trots detta uppbar hon mod att finnas med i olika sammanhang.
Bytte skor med varandra
Det blev en av hennes livs bästa somrar på scoutlägret där hon och en kompis fick för sig att byta skor med varandra. Sen gick de så hela hösten. En sko av varje. Oberörda av omgivningens undrande blickar.
Bara någon vecka innan mamma Anna möttes av det ofattbara, hade Emma iklädd sina omaka skor engagerat sig för barnrättvisefrågor på The Capital of children i Köpenhamn. Hon orkade ändå inte. Hur full av liv och engagemang hon än var.
Glass och mango
På skärtorsdagen, dagen innan hennes födelsedag, minns man henne i en samling i Immanuelskyrkan Jönköping där man för andra året i rad bjuder in till glass och mango (Emmas favoritdessert).
På instagram använder människor världen över nu hashtaggen shoesforemma eller följer Shoes for Emma på instagram. Hon tog kanske sin kropp, men hennes liv lever vidare i de samtal som följer.
Det oerhört viktiga samtalet om psykisk ohälsa, tillvarons mörka nätter och de existensiella djupdykningarna vi som kristenhet borde vara bäst på att driva.
Jag tror, precis som Emmas mamma, att Emma välkomnades in i himlen även om det var i omaka skor.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR