Svenska Kyrkans kyrkomöte har återigen gjort frågan aktuell genom motionen från bland annat Anna-Karin Hammar (S) och Daniel Tisell (C) om att Svenska kyrkan ska utreda om Israel är en apartheidstat.

Först ett litet stopp på vägen genom denna ­ledarkrönika. Om du trodde att ditt eget primära samfund har spretiga ämnen på sin dagordning ska du se motionslistan till kyrkomötet.

Här samsades ämnen som ­”omsorg om djuren” med ”könsroller och köns­identiteter”,”hållbara textilier” och ”material i apologetik”. Och så den om ”folkrätten i Israel och Palestina”

Motionärerna menar att de palestinska trossyskonens vädjan till oss måste höras. En bra start! Den negligering av just palestinska kristna (och muslimer) till förmån för idén om Israels roll i den sista tiden har förblindat delar av kristenheten.

Men formuleringen som kyrko­mötet antog; ­”Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att låta granska den folkrättsliga situationen i Israel och Palestina utifrån framför allt FN:s apartheid­konvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”, lämnar en del övrigt att önska.

Den uppenbarar hur svårt det är att bedriva en kyrka styrd av politiska partier. För detta är snarare en politiskt grundad motion än en av kyrklig karaktär.

Kyrkors agenda bör inte vara att inta rollen av granskande myndighet. Att sätta gränsen vid granskning av Israel blir isåfall också ett trovärdighetsproblem.

Det är lätt att annars se det enskilda utpekandet av en prekär situation på jorden, och då just Israel, som en hal väg att gå på med tanke på kyrkors historiska utmaning med antisemitism.

Att kyrkor däremot ska vara på plats som i följe­slagarprogrammet, vara en nagel i ögat på (alla) etablissemang, larma , våga sticka ut med obekväma idéer och tankar om både jordiskt och himmelskt är en annan sak.

Här är kyrkorna kallade att vara jordens salt. Ve oss om vi mister det.