Kulturen dör om ­uttrycken begränsas

Begreppet armlängds avstånd, som beskriver hur politiker bör förhålla sig till det fria skapandet och kulturen, har vållat diskussion alltsedan Tidöavtalet såg ­dagens ljus. Senast utlöste det storbråk i SVT:s partiledardebatt för snart två veckor sedan.

Förutom att vara en deprimerande uppvisning av den låga debattnivån i svensk politik visade partiledardebatten på den djupa värderingsklyfta som finns mellan SD och deras samarbetspartier. Johan Pehrson (L) gick i en duell till attack mot Åkesson med den retoriska frågan ”Vad är du rädd för?”. Problemet är inte att Jimmie är rädd, utan att hans samhällsvision är det nationella enhetssamhället och att tro att man kan överlista SD är därför bara naivt.

SD exploaterar kulturfrågan maximalt

Exempelvis tycker Liberalerna om att påpeka hur deras medverkan i Tidöavtalet gjort det mer liberalt än det annars skulle blivit. Inskrivningen av ”armlängds avstånd” i avtalet är kanske ett liberalt avtryck, men med tanke på att SD framhärdar med sin egen tolkning av begreppet fungerar det inte alls som den garanti mot illiberal politik som Johan Pehrson (L) vill hävda. Tvärtom exploaterar SD nu kulturfrågan maximalt, som sin nästa politiska front.

Debatten om förekomsten av sago­stunder där dragqueens håller högläsning för barn på kommunala bibliotek har gått varm sedan i oktober förra året. Politiska experter menar att båda ­sidor tjänar på att hålla liv i frågan; då den till skillnad från i många andra fortfarande fungerar särskiljande. Risken är att den gynnar SD:s intressen mer än någon annans. Genom att till förbannelse upprepa en av drag-artisternas inte så barnvänliga artistnamn, piskar Jimmie Åkesson upp stämningen och lyckas även kasta ett löjes skimmer över en fråga som i grunden är allvarlig.

Har en helt annan kultursyn

Vad det egentligen handlar om är att Sverigedemokraterna har en helt annan kultursyn. För SD syftar kulturpolitiken till i första hand två saker: att visa upp det svenska kulturarvet och att skapa nationell sammanhållning.

SD:s tolkning av armlängds avstånd är således att man får hålla på med vilken kultur man vill, så länge man finansierar den själv. I klartext: allt som inte är i lag förbjudet är tillåtet. Däremot ska statliga bidrag enbart gå till politik som i SD:s mening kan tjäna samhället: exempelvis förvalta det svenska kulturarvet eller medverka till att sprida i SD:s tycke uppbyggliga normer.

Befriande ärligt

SD tycker uttryckligen att normkritik är problematiskt och att barn inte ska ”utsättas för” det. Det var befriande ärligt när SD-företrädare sa precis så i P1 Morgon förra veckan. SD tror inte på det mångkulturella samhället med plats för normbrytare, utan på enhetssamhället som hålls samman av starka normer mot vilka man inte bryter ostraffat.

I USA använder den radikala hög­ern lagstiftning för att ­begränsa vissa normbrytande gruppers fri- och rättigheter. SD:s tolkning av armlängds avstånd innebär att politikerna (för närvarande) ska hålla sig borta från att lagstifta bort olikheter. Däremot vill SD gärna svälta ut dem. Nästa gång är det kanske en frikyrka som förhindras att ta emot statsstöd, med motivet att Sverige redan har Svenska kyrkan?

Det stora civilisationshotet

Intrycket att kulturkriget passar SD:s plan perfekt förstärktes bara den debattartikel som partiledare Jimmie Åkesson (SD) hade i Expressen i helgen (13/5). Där utmålar han mångkulturen som det stora civilisationshotet. Enligt Åkessons historieskrivning har Sverige tagit emot invandrare för att vänstern var nyfiken på annorlunda musik och sugen på exotisk mat. Resonemanget är så klart absurt, men det är också stötande – om än inte förvånande – hur SD konsekvent väljer att helt bortse från de globala problem som driver ­människor på flykt, och som vi har ­gemensamt ansvar för.