Mellan 1821 och 1930 utvandrade 33 miljoner européer till Nordamerika och av dessa nybyggare kom hela 1,2 miljoner från Sverige. Därför är det kanske inte så konstigt att banden varit täta mellan det lilla landet i nord och det stora landet i väst.
Sedan Snövits tid har Disney skapat svensk barndomsmagi, inte minst kring jul. Under 1950-talet började amerikanska raggarbilar rulla på svenska vägar och med 1960-talet gick det åt många sprayflaskor för att forma alla Jackie O-inspirerade frisyrer. Idag har svenskarna sedan länge omfamnat ett otal låneord från engelskan samtidigt som vissa firar Halloween, andra shoppar på Black Friday och vissa nattugglar framför amerikanska primär-och presidentval. Det finns mycket lekfullt och gott i denna import men tyvärr slinker det med ett och annat som vi inte borde anamma och nu närmast tänker jag på den hårda jargongen mot transpersoner. Den är både ovärdig, okristlig och dessutom oproportionerlig.
Sedan 1950 har 700 personer i Sverige genomgått könsbekräftande vård. Enligt Folhälsomyndighetens anonyma undersökningar identifierar sig bara 0,4% av befolkningen som trans. Om vi, med en befolkning på 10 miljoner och med hänsyn till mörkertalet höjer siffran till 0,5% så har vi en heterogen grupp på bara 50 000 människor som är identifierar sig som trans (dvs transperson, transsexuell, transvestit, intergender eller annat). Det är dessa våra medmänniskor som nu tvingas bli statister i ett importerat kulturkrig som ingen kan vinna. Istället har en höhö-höger och en transexkluderande radikalfeminism hittat varandra för att måla upprövarhistorier om män inne i kvinnornas omklädningsrum.
Vi har hört argumenten förr, men då om huruvida man verkligen skulle tvingas duscha eller byta om med homosexuella. Nu precis som då finns det dessvärre också kristna företrädare i mobben. Detta trots att kristen tro tvärtom skulle kunna befria och upprätta transpersoner. Inom filosofin används begreppet essens ibland likvärdigt med ousia, det vill säga väsen.
Här finner vi självaste varat - det någon är på djupet. Detta kompletteras sen med accidenser, dvs upplevda egenskaper såsom kropp, hudfärg, kön, könsuttryck eller utbildningsnivå. För teologin är detta inte konstigare än att Kristus har två naturer, en gudomlig och en mänsklig. I den medeltida mystika konsten porträtterades Jesus därför som ömsom man, ömsom kvinna - både maskulin och feminin i ett gränsöverskridande flöde.
Ett exempel är hur Kristus i vissa porträtt föder fram Kyrkan genom sina sår. Man skulle kunna argumentera teologiskt för att Jesus själv är något tredje - bortom dikotomin Gud och människa vilket liknar många transpersoners erfarenhet. Eller på ren bibelsvenska ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” (1 Mos 1:26), "Nu är ni inte längre man och kvinna” (Galaterbrevet 3:28) och "Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull" (Matt 19:12).
I alla kulturer och även på Kristi tid tycks det ha funnits människor som likt honom och det gudomliga existerar bortom och över människors definition av kön. Det går såklart att använda teologi respektive tro för att förneka, förminska och i värsta fall förfölja transpersoner. Men det kräver en rejält selektiv läsning och att man helt ignorerar de gränsöverskridningar som finns i evangeliet. Vi kan bättre än så här. Transammans.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR