Kultur & Teologi

Hopp i en paradoxal tid

Sjukvårdspersonal får slita omänskligt hårt när pandemin drar över världen. Kyrkans bidrag är att komma med hopp och tillit. (Bilden från Italien)

Hur ska vi kristna agerar i dessa tider då en pandemi drar över världen? Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och tillika biträdande rektor på Enskilda Högskolan Stockholm skriver här tillsammans med sin ortodoxa rektorskollega Michael Hjälm om hopp och tillit i en komplex tid.

Under pestens dagar hade Milano ett av de lägsta dödstalen i Europa. Strategin var enkel, men fullständigt brutal. Om staden fick kännedom om att en familj blivit smittad brände man helt enkelt ner huset med alla familjemedlemmar, friska eller ej. På så sätt begränsade man spridningen, och många undkom den svarta döden som härjade i Europa.

I dag tar vi självklart avstånd från sådana metoder. Samtidigt leder coronakrisen till liknande vägval. Göran Eriksson beskriver valen som politiker och beslutsfattare står inför som ”djävulens alternativlek” (Svenska Dagbladet 21 mars 2020). Ska vi leda landet och världen in i massarbetslöshet och depression genom att på så vis försöka undvika en explosionsartad smittspridning som kan leda till massdöd, eller försöka undvika massarbetslöshet och depression genom att tillåta smittspridning och dödsfall?

Plötsligt diskuteras stora etiska existentiella frågor och dilemman dagligen i våra medier.

Istället för att bränna ner hus och familjer, så talas det om flockimmunitet som enbart kan uppnås om ett visst antal dör. Samtidigt menar åter andra att dessa ändå kommer att dö i en eskalerande smittspridning. Och offer kommer vi att få oavsett. När världsekonomin faller riskerar vi fattigdom och arbetslöshet, och vad händer med de barn och unga som redan nu hänvisas till att sitta hemma? Hur många kommer att bli deprimerade, slagna, misskötta? Redan nu vittnar ungdomsjourer och tjejjourer om en stor tillströmning av ärenden.

I tider av kris och hot är bristande tillit ett stort hot mot all mänsklig gemenskap och ett faktiskt hot då politiker och beslutsfattare försöker nå ut med sitt budskap. Sociala medier används i allt högre utsträckning för att ifrågasätta samhällets offentliga företrädare. Dessa medier är primärt skapade för att forma den lilla gruppen, av likasinnade, och inte för att skapa en tillit som överbryggar olika schatteringar i samhället. Myndigheter, där-
emot, är inte skapade för att representera den lilla gruppen, utan för att representera mångfalden av olika grupper i samhället.

Det är svårt att leva tro och tillit i dessa tider. Våra kyrkor är normalt sett redo att ta emot med öppna armar, erbjuda gudstjänster, själavård, forum för tankar, omsorg och delaktighet. Detta var också vad kyrkan gjorde under pestens tid och åtskilliga berättelser är bevarade om hur fromma katolska präster offrade sina liv för att ta hand om smittade.

I dag sprids kunskapen om hur man undviker smitta och vi ombeds att avstå från sociala relationer. Kyrkans traditionella roll att vara närvarande är kringskuren. Kyrkorna ställer in gudstjänster, klostren stänger sina dörrar, och allt detta i barmhärtighetens namn. Samtidigt vet vi att kyrkor ändå fortsätter att fira gudstjänst på nätet eller i kyrkan, att präster och pastorer, diakoner och engagerade ledare i våra kyrkor försöker säkra annan närvaro, via telefon eller sociala medier.

Men hur ska vi kristna agera och vad är vår uppgift i dessa tider? Vad är kyrkans uppgift och vad är uppgiften för en teologisk högskola med sina specialister inom etik, mänskliga rättigheter, existentiella frågor, kristen livstolkning, bibelvetenskap och beteendevetenskap?

Å ena sidan har vi som högskola den stora uppgiften att fortsatt utbilda blivande pastorer, präster, pedagoger och religionsvetare samt experter inom mänskliga rättigheter. I överenstämmelse med myndigheternas direktiv har vi nu övergått till distans-utbildning. Lärare och studenter arbetar hårt för att undervisningen och lärandet ska bli så bra det bara går under rådande omständigheter.

Å andra sidan har även vi som högskola en plikt att i dessa tider dela kunskap genom den så kallade tredje uppgiften. Vi kommer därför att öka vår närvaro i det offentliga samtalet. Nu om aldrig förr behöver vi delta i samtalet om etiska vägval när rättigheter bryts mot varandra och samtal behövs kring existentiella frågor, liv och död, ensamhet och gemenskap, tro och tillit.

Som kristna är vi övade i att orka hålla samman paradoxer. I våra kyrkor bekänner vi tron på inkarnationen, att Gud blev människa, att jordiskt och himmelskt förenas. Vi bekänner tron på Kristus som både Gud och människa, att gudomligt och mänskligt hålls samman utan att upplösas. Vi har fått öva oss i att tro att det vi ser här och nu inte är allt. Vi tror på ett ”redan nu men ännu icke”. För att återknyta till Erikssons ”djävulens alternativlek” och ordet ”djävulen” – som härstammar från verbet diaballein, splittra – så är kyrkans uppgift att bygga gemenskap och skapa tillit. Teologins signum är dess förmåga att lyfta underliggande värden som människan och ibland mänskligheten står och faller med. Kyrkans uppdrag är inte att vara expert i hur man bekämpar virus, eller hanterar börsfall, utan bära hoppet och visa på människans unika förmåga till empati, medkänsla och solidaritet. En institution och gemenskap som i tider av kris kan peka på människan istället för makten, och vars närvaro inte primärt syns i debatten, utan i de gärningar som skyddar den som lever i utsatthet.

Våra teologiska utbildningar har för avsikt att forma präster, pastorer och andra som kan gestalta och uttrycka eviga värden, såsom människokärlek, barmhärtighet, omsorg, och tillit, såväl i praktiken som i filosofiska diskussioner. Det är vår förhoppning att detta redan nu synliggörs hos våra pastorer och präster, men samtidigt vittnar krisen om kyrkans framtida uppgifter, i en alltmer globaliserad och paradoxal värld.

För att kunna förkroppsliga dessa eviga värden, behövs det en djuplodande filosofisk bildning, men också nya förhållningssätt och metoder, för att dessa personer ska kunna rusta kristna gemenskaper. Framtidens präster och pastorer behöver också formas och danas för att förtroendefullt kunna uttrycka tillit och hopp, när krisen står för dörren. Att fortsätta utveckla de teologiska utbildningarna är därför något vi prioriterar.

Vi tror att det är möjligt att skapa tillit för våra medmänniskor även när terrorism, epidemier och börskrascher står för dörren. För det behövs teologi som orkar hålla hoppet och tilliten levande, som klarar av att hantera paradoxer, bygger relationer för att klara framtida kriser, både för våra präster och pastorer och för oss alla.

 

Sofia Camnerin    Michael Hjälm
Biträdande rektorer på
Enskilda Högskolan Stockholm 

 

 

 

 

 

Kyrkans uppdrag är inte att vara expert i hur man bekämpar virus, eller hanterar börsfall, utan bära hoppet och visa på människans unika förmåga till empati, medkänsla och solidaritet.

Fakta:

0 Kommentarer
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Kultur & Teologi

Läs vidare