Fosses ­roman känns som en revolution

Den första är när huvudpersonen Asles flickvän lär honom göra korstecken, ”och Asle gör det också men han är osäker på om han gör det rätt och ändå känner han kraften som korstecknet fyller honom med”. Det andra är när Asle firar mässa, och ser en gloria kring nattvardsbrödet som prästen håller upp.

Jag har aldrig sett någon beskriva känslan av vardagliga religiösa handlingar så konkret. Jag vet precis vad Alse känner och ser. Jag hade aldrig själv kommit på att beskriva det så.

Känner en kraft i oss

Hur kommer det sig att vi inte berättar att vi känner en kraft i oss när vi gör korstecken och ser en gloria vid nattvarden? Ja, jag inser att det finns risk för missförstånd. Det är klart att både ”känna” och ”se” har en lite särskild innebörd i de där meningarna. Men ändå: vore det inte mera falskt att påstå att det inte sker än att det gör det? Orsaken till att vi gör korstecken och firar nattvard är ju att vi faktiskt tror att allt detta är på riktigt! Så varför talar vi inte mera om det?

Det finns, tänker jag, två orsaker att vi inte brukar prata om tro på det här sättet. Vi lever ju i en sekulär tid – eller åtminstone ganska sekulär med tanke på att Jon Fosse just tilldelats nobelpriset. Man vill ju inte framstå som svärmisk eller knäpp. I en kultur som utgår från att allt utöver det materiella är obegripligt blir det svårt att tala även om de enkla sidorna av en gudstro.

Men handlar det inte också om något slags ”andlig osäkerhet”? Att vi inte riktigt vågar lita på våra andliga sinnen, och än mindre vågar berätta om sådant för andra?

Verkar helt obrydd

Det är här Jon Fosses roman känns som en revolution. Asle verkar helt obrydd om att han lever i en ­sekulär tid, även om han är medveten om att tron är lika omöjlig för andra som den är självklar för honom.

Men att han inte är andligt osäker har mycket naturliga orsaker. I romanen får vi inblick i Asles barndom och ungdom, men den Asle som berättar sin historia är en gammal, andligt mogen människa. Han är målare, och han har ett tydligt kriterium på när en tavla är klar och bra. Den måste lysa. Asle släcker ljusen, drar för gardinerna. Om tavlan då skimrar i mörkret då vet han att han har lyckats med sitt verk. Och Asle vet att detta märkliga ljus kommer från Gud.

Måleriet är hans verkliga bön

Även om Asle ber flera gånger om dagen och går i mässan om söndagarna är det måleriet som är hans verkliga bön. Och är det inte en utmärkt bild för vad bön ytterst handlar om? Att lära sig se världen så att ljuset i det mörka framträder. Är det inte det som ett kristet liv ytterst syftar till?

Jag tänker att orsaken till att Asle med så stor enkelhet kan tala om korstecken och nattvard handlar om att han övat upp sin uppmärksamhet, sin urskiljningsförmåga och sin ärlighet i mörkret framför sitt staffli. Denna blick använder han sedan för att se Guds närvaro överallt i världen.

Det är därför han också känner att han faktiskt måste ge sig iväg sent en kväll för att söka upp sin vän. Och mycket riktigt hittar han så småningom vännen avsvimmad i en snödriva.

Det är samma uppmärksamhetens arbete som den som ber utför. Det är så man lär sig se Gud.

Patrik Hagman
teolog och författare