Vi smular sönder berget till lösan sand

I det angelägna samtalet om hur vi behandlar vår planet finns ofta en outtalad tanke: att om vi bara befriar oss från fossila bränslen så är framtiden säkrad, problemen ur världen.

Ja, tänk om det vore så enkelt.

Vid närmare betraktande kan en företeelse se så bra ut ur en vinkel, men samtidigt visa sig riskfylld och destruktiv, betraktad från ett annat håll. En produktions-konsumtionskedja kan vara ”hållbar” i en sektion – men skapa nya problem i en annan del av processen.

Elbilen smutsar till exempel inte ner under körning. Och desto bättre om elen dessutom är förnybar. Men även elbilen har förbrukat en mängd olja för tillverkningen och den innehåller metaller som kan ha brutits till priset av naturvärden och mänskligt lidande.

Vi som ingår i den materiellt gynnade delen av mänskligheten gnager oavbrutet på ändliga resurser. Men har sent om sider börjat förstå att vi byggt våra liv och vår rikedom på en grund av skälvande oljesand. Att de fossila bränslen som gett oss energitillgångar av tidi­gare oanade mått inte kommer att finnas där för evigt, smörjande vårt ekonomiska maskineri.

Därför pågår nu jakten på de nya tekniklösningar och energikällor som ska garantera oss fortsatt materiellt välstånd även utan klimatförstörande fossilbränslen.

Vi har lärt oss att lösningen stavas ”förnybart”. Att sol och vind är vänner som kan försörja oss med en aldrig sinande energi.

Att dessa källor aldrig sinar är sant. Men hur ser det ut om man betraktar hela processen fram till att vi kan hämta kraften ur stickkontakten? Här upptäcker vi att även dessa energilösningar innebär ett gnagande på ändliga resurser.

Jag har under en tid haft anledning att titta närmare på ett exempel i jämtländska Oviksbygden – mitt i Sverige, ett stenkast från Storsjön, ett ögonkast från fjällen.

Där finns nämligen en underjordisk skatt av överjordiskt värde – det sägs kunna mätas i miljarder, även med dollar som måttenhet. Två globala gruvbolag har mutat in stora områden för att utvinna vanadin, en metall som visat sig användbar för att lagra vind- och solproducerad el.

Ett huvudproblem med dessa flyktiga energiformer skulle därmed ha en lösning. Hållbarhetsivrare borde jubla av hänförelse.

Men ingen glädjekälla får förbli ogrumlad i mineralutvinningens spår.

För att komma åt rikedomen krävs enorma ingrepp i gårdar, åkrar och skogar. Själva vanadinet utgör som mest bara en fjärdedels procent av den brytvärda alunskiffern. Om brytningstillstånd ges blir det dagbrott och avfallshögar över enorma ytor. Och det kommer att anläggas dammar som måste säkras mot dammbrott många generationer framöver – men hur noga man än är kommer giftiga metaller att kunna söka sig ut i vattendragen och sjön, skriver ett av bolagen i ett dokument.

”Vad är viktigast, batterier eller rent vatten?” frågade en ortsbo retoriskt i ett samtal om gruvplanerna.

Dilemmat är uppenbart: I ett samhälle som vårt, med en ekonomi och en livsstil så starkt inriktad på konsumtion, tycks verklig ”hållbarhet” vara en omöjlighet. I stället för att bygga våra liv på stadig berggrund smular vi bokstavligt och bildligt talat sönder densamma till lösan sand – och låter kommande generationer hantera de för­ödande efterverkningarna.

Hans Månsson

0 Kommentarer