Min mormors mormor hette Märtha och var en genomelak och ondsint kvinna. Åtminstone påstod prästen det i en husförhörslängd i slutet på 1860-talet. Ibland undrar jag hur mycket jag ärvt av det där. Kanske en och annan student undrat samma sak när jag underkänt någon tenta.
Om prästen hade rätt i sin beskrivning är ju svårt att bedöma, nästan 150 år efteråt. Men Märtha och hennes man blev i alla fall dömda för att ha stulit ”potäter och kolrötter” ur den fattige soldaten Östbergs källare. Visserligen nekade de till brottet, men fotspår från källaren ledde raka vägen hem till Lars och Märtha där de leriga träskorna hittades. Och potatisen hittades i sänghalmen under min nyfödda mormors mor och hennes syskon.
Och som om inte detta räckte skedde en tragedi några år senare när familjen flyttat till ett avlägset torp på gränsen till Värmland. Jag har klättrat nerför berg och hoppat över diken för att komma fram till den hedliknande och till synes gudsförgätna plätt där torpruinen fortfarande kan skönjas. Där levde makarna i stor osämja fram till en aprilnatt 1858 då Lars i sin förtvivlan inte längre stod ut, utan hängde sig i en takbjälke.
Eller gjorde han det? Några dagar senare anklagades Märtha för att ha mördat honom. Hon blev frikänd i rätten, men vem vet vad som egentligen hände. Slog hon honom i huvudet med det yxskaft som hittades blodigt under sängen?
Hur gick det sedan? Lars ansågs vara ”självspilling” och begravdes i tysthet. Kanske skedde det norr om kyrkogården. Jag går där ibland och tänker att det var ju fint att kyrkogården senare utvidgades just åt det hållet – nu vilar han i vigd jord. Märtha levde som fattighjon fram till sin död i 80-årsåldern. Prästen skrev inte bara att hon var elak, i en senare längd står det att hon var en trätlysten kvinna som bodde än här, än där och hade svårt att få husrum. Ett av barnen dog ganska snart och begravdes med hjälp av socknens fattigvård. Min mormors mor såldes troligen på auktion, men gifte sig sedan med en torpare och uppfostrade nio skötsamma barn. Min mamma sa att hon var världens snällaste mormor.
Det går alltså att bryta ondskan. Du och jag är inte slavar under vårt arv, även om vi fått en dålig start i livet. Ge inte upp! Jag tänker på min mormors mor som en hjältinna, en urstark kvinna som bröt sig loss och gjorde sig fri. Varje sommar besöker jag hennes grav med det enkla vita träkorset, klassad som en kulturgrav som ska bevaras. Där tackar jag Gud för att min släkt fick nya möjligheter.
Min egen mormor var också en genomsnäll människa. Mamma kom till tro och fick frågan om hon kunde starta söndagsskola i Kilarne missionshus. Hon visste då ingenting om sin mordmisstänkta mormors mor. Men missionshuset ”råkade” faktiskt ligga precis i den bygd där Märtha föddes på torpet Dahlen (!) och vandrade vägarna för att hitta husrum på äldre dagar. Kanske barnens föräldrar var ättlingar till personer som plågats av den grälsjuka Märtha. Tänk om de vetat att de skickade sina barn till en söndagsskola som leddes av ett barnbarns barn till henne.
Mamma var föreståndare så länge det fanns barn i bygden och sedan startade hon en syförening som hon var ledare för i 40 år. Hon älskade barnen och fick även leda några i syföreningen till omvändelse och tro. Hennes livsuppgift blev människorna i denna bygd tills hon var nästan 85 år.
Rune W Dahlén
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR