Ur ett nytt perspektiv mötte mig rikedomen

När ett litet oansenligt höstlöv står på en orange fot är svamplyckan ett faktum. Tomas Boström ställer om blicken och viger höstens måndagar för svampplockning.

 

Min bästa tid är nu … också. Visst är det underbart när fältet norr om vårt hus ligger nedbäddat under det allra renaste och vitaste vintertäcket. För att inte tala om den där första sköra grönskan några månader senare. För att inte tala om när rapsens gula blommor till och med får solen att blekna i jämförelse. För att inte tala om när bonden precis har plöjt upp åkern och jordvändorna glittrar fulla av förväntan i höstsolen. För att inte tala om …

Nu kommer min återkommande ”Rapport från en svampkorg”. Den klassiska skurhinken har inte så mycket att rapportera längre. Men svampkorgen. Visserligen kan man fortfarande hitta kantareller inne i granskogen. Sopparna står som spön i backen. Karl-Johan står fortfarande på god fot med omgivningen och riskorna är färgrikare, större och fler än någonsin.

Ingen svampskog är riskfri. Men i dag tänkte jag ägna mig åt trattkantarell och trumpetsvamp. Svampsäsongen är lite senare på Gotland än på fastlandet men jag kände, när jag vaknade i morse, att i dag är det dags.

Jag gick och jag gick och jag gick. Jag ignorerade alla andra arter för att ställa in blicken på de oansenliga trattisarna. Ingen lycka. Inte ens på de allra mest pålitliga ställena såg jag dem. Jag såg förvillande lika löv, grenar, ormbunkar. Men inga trattisar. Efter en stund drabbades jag av en förtvivlad insikt. Det blir inga i år. Den oerhörda skörden förra hösten har inte kunnat återhämta sig. Vi får vänta till 2013. Minst. Jag stannade till vid beslutet att ge upp och vända hemåt. Då stod den plötsligt där.

Jag var tvungen att vänta in tiden det tog för ögonen att ställa in sig på trumpet-svamp. Ett litet oansenligt höstlöv visade sig stå på en orange fot. Jag böjde mig ner och insåg det jag inte såg för en minut sedan; hela marken var full av orangea fötter. För att göra betraktelsen mer from än vad den i själva verket är kan man säga att först när jag knäböjde kunde jag se det jag i själva verket sökte. Ur ett nytt perspektiv mötte mig rikedomen. På mindre än en kvart hade jag fyllt svampkorgen med råge. Och det är ändå ingen liten korg jag har.

Jag kände rikedomens tyngd i vänsterarmen när jag gick ut mot skogsbrynet. Överallt såg jag nu trumpetsvampar. Jag log och underrättade dem om att de hade en vecka på sig att leva rövare. ”Nästa måndag kommer jag igen. Bara så ni vet.” Måndagar är min svampplockardag. Bara så Sändarens läsare vet.

Att ställa om blicken. Kan vi övervinna allting annat och medvetet söka det goda kommer vi också att hitta det. Detta är lika säkert som att vi kommer att hitta felaktigheter om blicken är inställd på det. Det finns lika många fel som trumpetsvampar i våra olika dungar, gamla förmultnande minnen och ruttnande reminicenser vi gärna fixerar blicken på. Men ur ett annat perspektiv, med en annan inställning, väntar oss det goda. Det vi söker kommer vi också att finna bara vi vänjer oss lite grand.

Tomas Boström

2 Kommentarer