Tolv värjomän gick i god för Nils i Väla

Samtidigt som #metoo-vittnesbörden strömmade fram i svenska medier, och i många andra också, satt jag med registret till en hembygdsbok för en socken i Närke.

Ingen som inte har tagit sig an uppgiften att göra ett register kan ha en aning om vad det innebär. Och ingen som inte har gjort ett register till en hembygdshistoriebok har en aning omvad just det innebär. Jag har gjort register till massor av receptböcker, och till flera stora sångsamlingar, så jag borde ha haft ganska goda chanser att bedöma arbetsmängden, men jag misslyckas totalt. Ungefär 40 timmar resulterar bara i något som liknar något – mängder av ortsnamn, platsnamn och fenomen får bara läggas åt sidan eftersom det inte finns tid. Minst 40 gånger varje arbetspass tänker jag: det måste finnas ett bättre sätt.

Medan pdf-läsarens sökfunktion tar migigenom de 500 sidorna gång på gång på gång (och jag får öva mig i tillit och hoppas att namnen inte har stavats på mer än ett sätt underårhundrandena) råkar jag se ett och annat.Förhoppningar, nederlag, försök att byggastrukturer, rykten, legender, stora satsningar,roliga idéer, häxerianklagelser, bråk och interventioner rullar framför mina ögon.

Tills Sissela dyker upp. Hon rullar inte förbi.

”Nils i Väla friades från anklagelsen att habelägrat Sissela Olofsdotter i Örebro”, står det i mitt korrektur, ”sedan tolv värjomän gått ed på att han var en hederlig man.”

Och författaren, en erfaren bygdehistoriker, kommenterar det lilla avsnittet ur en dombok från 1600-talet: ”Det är intressant att kvinnor kunde uppträda aktivt i rätten och inte bara som anklagade.”

Sissela har blivit våldtagen. Hon litar tillräckligt mycket på det svenska rättssystemet för att dra Nils i Väla inför rätta. Han kallar tolv värjomän som vittnen – inte för att de var där när något hände eller inte hände utan för att han litar på dem. De säger att han är en hederlig man. Underförstått: vi känner Nils i Väla, och han skulle aldrig våldta någon. Eller, för all del: vi känner Nilsi Väla, och han skulle aldrig våldta en sådan som Sissela. (Huruvida de menar det ena eller detandra kan vi, nutida läsare, inte veta.)

Nils i Väla frias från anklagelsen.

Och Sissela? Hur blir resten av hennes liv? När alla ”vet” vad ”hon” har ”gjort”? I en liten socken  i Närke där de flesta av de inflytelse-rika har varit det länge och där en kvinna har mycket begränsade möjligheter att förändra sin livssituation?

Tänk att kvinnor kunde uppträda aktivt i rätten och inte bara som anklagade – borde jag kanske vara förundrad och lite tacksam över det?

Jag klickar på nästa sökträff och skriver ner sidnumret. Sedan nästa. Och nästa. Det borde finnas ett bättre sätt – det tänker jag varje gång jag arbetar med ett register.

Och de tre raderna om Sissela får mig att undra. Nog för att jag vet att historieskrivningen i allmänhet är skev därför att den handlar så lite om kvinnor – men vad skulle hon ha berättat om hon verkligen hade fått ta till orda, om hon hade fått ett utrymme som motsvarade det som Nils fick, om hon också hade fått kalla tolv vittnen?

Visst måste det finnas ett bättre sätt inte bara att göra register utan också att skriva historia för 1600-talet och för hösten 2017 – och ett bättre sätt att leva tillsammans i världen? Eller?

 

 

Anna Braw

0 Kommentarer