Tjänandet och festen

Jesus blev nog särskilt bedrövad över att det var just de två. Jakob och Johannes tycks tillsammans med Petrus ha varit de av de tolv som kommit Jesus allra närmast. Det är de tre som är med uppe på bergets topp när Jesus förhärligas inför deras ögon. Det är de tre som är med på livets botten i ångestens natt i Getsemane trädgård. Nu har Jakob och Johannes ruvat på en fråga och till slut kan de inte bärga sig längre:

”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” (Markus 10:35-37)

Efter en utläggning om de prövningar som väntar både Jesus och lärjungarna svarar han:

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”(Markus 10:42-43)

Den rörelse vi upplevt på senare år där församling efter församling på allvar öppnat, inte bara sina hjärtan, utan också sina hem för systrar och bröder på flykt har visat sig vara är en naturlig reflex i kyrkans ryggrad. Tjänandet är inte ett slags plusmeny som vi kan ha eller mista. Att se till andras intressen än sina egna är en självklar del av det kristna livet.

Den katolske prästen Edward Flanagan lär vid ett tillfälle ha mött två barn längs vägen. Det äldre barnet hade problem med att gå på grund av en svår polioskada. Prästen förundrade sig över hur de tog sig fram. Det yngre barnet bar det äldre. Prästen frågade pojken: - Är han inte tung? Pojken svarade: - Han är inte tung, han är min bror!

Ett annat område i Jesu undervisning och liv är festen. Festen och gästabudet är en återkommande bild av Guds rike. Jesus utför sitt första under på en bröllopsfest då han gör vatten till vin. Jesus är en som räddar festen och som delar festen.

Hur har vi det med festerna i den del av kyrkligheten där vi placerar Equmeniakyrkan? I och med reformationen försvann många av kyrkans festdagar. Till viss del har de ersatts av andra. Söndagsskolfester, missionsfester och jubileer. Alla som vistats på någon sommarkonferens har säkert upplevt något av den feststämning som råder där, men vad säger ryktet om våra församlingar i städer och byar över landet? Tänk om såväl tjänandet som festen kan vara omedelbara associationer.

Högtiderna under kyrkans år ger oss regelbundna anledningar till fest. Dem bör vi förbereda oss för och fira så mycket vi kan men jag anar att vi utan bekymmer kan finna många fler goda anledningar till fester såväl inom kyrkans väggar som utanför.

Som allra bäst blir nog festen då den vävs samman med tjänandet. Så här avslutar Jesus liknelsen om festen i Lukas 14:

’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.

0 Kommentarer