Stå upp för muslimer

Vi hade letat skol­lokaler i förorten i många år, och plötsligt dök ett tillfälle bara upp. Men skolan var inte vilken som helst, det var en skola där så gott som all skolpersonal och elever är muslimer.
Hur ska man tänka kring detta, en organisation på kristen grund ­nystartar en skola som tidigare haft en uttalad muslimsk profil? Detta har vi förstås reflekterat mycket över under de senaste månaderna.
En poddserie med just dessa frågor i fokus blev rekommenderad till mig, utgiven av New York Times.

Försökt att ta över skolor

Avsnitten tar sin utgångspunkt i ett brev som dök upp i Birmingham, Storbritannien i mars 2014. Brevet var adresserat till en rad lokala myndigheter och politiker, och påstod att ett antal muslimska ledare i området hade försökt att ta över och islamisera ett antal statligt finansierade skolor i staden. Författaren till brevet hänvisade till en strategi som kallades Trojan Horse och påstod att den hade använts för att få muslimska ledare att placera sina anhängare i ledande positioner i skolorna.
Brevet fick enorm uppmärksamhet och ledde till flera statliga utredningar. Dessa bidrog till skärpningar, både lokalt och nationellt. Muslimska skolledare byttes ut och flera skolor tvingades stänga.

Brevet var påhittat

Det fanns bara en liten hake, brevet var påhittat. Det pågick ingen organiserad islamisering i Birminghams skolor. Att brevet inte var autentiskt fanns det dessutom signaler om väldigt tidigt. Ändå gick brevet inte att bortse ifrån. Varför? Därför att det passade en politisk och medial agenda där muslimer sågs som ett hot mot det brittiska majoritetssamhället.
Brevet Trojan Horse har också med oss att göra. För också i Sverige finns ofta ett underliggande narrativ att muslimer står för något farligt vi bör skydda oss emot alternativt offer som vi bör hjälpa. I stället för att se Sveriges nästan en miljon muslimer som en heterogen grupp med bakgrund i olika länder, varierande tolkningstraditioner och med olika grad av religiöst engagemang, så bedömer vi dem ofta som om de vore en enda enhet, inte sällan med en underliggande dold agenda. Naturligtvis får och bör man kritisera, men kritiken mot muslimer – och för den delen också  kristna – måste ske med urskiljning, annars blir den toxisk.

Har ett särskilt ansvar

Jag funderar också om vi som befinner oss i en frikyrklig mylla har ett särskilt ansvar att gå i försvar när muslimer oskäligt plattas till av makt­havare eller i media. För inte så länge sen var det ju vi som var de missuppfattade, utstötta och vantolkade. Många av oss vet precis hur tufft det kan vara att leva som kristen i en strängt sekulär miljö. Kan denna minoritetserfarenhet göra att vi på ett särskilt sätt kan stå upp för muslimer som blir orättvist behandlade av samhället?
Som kristenhet är vi också vana vid att leva med mångfald. Inom varje samfund och nästan varje församling spänner och drar det ständigt både teologiskt och åsiktsmässigt. Och trots denna spretighet lyckas vi på något sätt ändå inte ta kål på varandra. Vi kanske inte alltid gillar varandra, men vi kan trots allt be, fira nattvard, läsa trosbekännelsen och städa kyrkans toaletter ihop. Kanske denna mångfaldskompetens också vara något att få bidra med till ett samhälle som dras åt förenklingar och polarisering?

Emil Mattson
direktor på Räddningsmissionen, Göteborg

Hallå där … Emil Mattson, direktor på Räddningsmissionen och en av de nya krönikörerna i Sändaren

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är obotligt kristen, känner mig hemma i nästan alla kyrkliga traditioner, ofta ett dragspel på ryggen och ett par löpardojor på fötterna, ibland i en kajak eller på ett skidor. Samhällsintresserad, gift och pappa till tre barn, bor i Majorna Göteborg och sedan elva år tillbaka direktor för Räddningsmissionen.

Vilken är din tidigare relation till Sändaren?
– Vi har Sändaren på jobbet, och sedan tio år tillbaka är jag en regelbunden läsare. När många andra kristna institutioner backar tycker jag att Sändaren går mot strömmen, den blir ständigt bättre!

Vilka är dina hjärtefrågor?
– Om jag får nämna tre:
1. Världen törstar efter den skatt som kyrkan förvaltar. Som kristna behöver vi lämna pinsamheten bakom oss och frimodigt leva ut vår tro.
2. Kyrkan skulle också behöva ta plats i samhälls- och välfärdsbygget, hon skulle ha så mycket att bidra med där. På samma sätt behöver det bredare civilsamhället bli en starkare kraft i Sverige. De små gemenskaperna i familjen och de frivilliga sammanhangen som växer underifrån behöver ges förutsättningar att växa.
3. Satsa på barnen. Det förebyggande arbetet i samhället måste prioriteras. Det som är bra för barnen är bra för alla.

Vad inspireras du av?
– Det där varierar hela tiden. Poddar är perfekta att springa med, missar aldrig ett avsnitt av Stormens utveckling. I helgen lyssnat på Ivar Arpis intervjuer med Tom Holland och Matthias Wåg, mycket spännande, Bostadspolitikpodden är också ett måste, den är viktig utifrån bristen på bostäder vi har i Sverige. Bibeln på ett år kan jag också rekommendera, en podd där man får hela Bibeln uppläst på ett år. Och musik, i dagarna släppte Rebecka Ekerby en ny lovsångsskiva. Jag blev oerhört positivt överraskad. Bach, Bon Iver och Loney Dear är musik som betytt och betyder mycket.

Har du några förebilder i ditt skrivande?
– Haha, jag inspireras alltid av Joel Halldorf, och nu ska vi vara kolumnister tillsammans… Joel har en gåva att alltid skriva det jag tänker, men formulerar det alltid lite vassare.  

Nämn en bok du tycker alla borde ha läst (förutom Bibeln).
– Leo Tolstojs Anna Karenina, eller Gunnel Vallquists lilla pärla Till dess dagen gryr (oj, nu blev det två).