"Lyssna nu min son: Snart kommer du att drömma om det som du upplever idag och det kommer att bli många sådana nätter, innan hoppet om att åter få uppleva dessa ljud och dofter falnar. Se dig nu riktigt ordentligt om, medan du ännu kan. Och bär med dig det du ser i ditt hjärta för då kommer du aldrig att förlora det helt. Det är mitt råd till dig. Förstår du?" (Ur prologen till Offer 2117 av Jussi Adler Olsen).
Varje människa bär på en egen historia. I hjärtat går den inte förlorad, även om något falnar. "Framför allt som skall bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet." (Ordspråksboken 4.23).
Jag behöver få fatt om en större berättelse än min egen. Inte för att tappa bort eller förlora den jag äger utan snarare låta den hitta sin plats och sitt fäste i ett sammanhang som är större. Men hur ser den historia ut som får prägla mitt liv och genomsyra viktiga val och allt som verkar ske alldeles av sig själv? Vi behöver veta var vi söker råd, tar emot tröst, får livet att om möjligt bli lite mer begripligt.
Berättelser som skapar sammanhang
I alla religioner finns berättelser som skapar sammanhang och blir vägledande, tröstande och i vissa fall skrämmande eller kravfyllda. Generationers förväntan och självklara val. Men är jag hemma i det historiska skeendet? Finns det en plats där för mitt eget livs historia som ger hopp, tröst, liv och mening? Någon form av större berättelse behövs.
För min del är den kristna tron en sådan som omfamnar min personliga historia och inte släpper taget, utan gör mitt liv mer meningsfullt, förunderligt och stort.
Vad händer om historien går förlorad?
Men vad skulle hända om de persongallerier som finns i Bibeln försvinner och historien går förlorad? Vem vore jag utan ett så nära sällskap? Sara Lidman beskriver så vackert hur hon i sitt författarskap känner igen och kan skriva fram Bibelns personligheter och hur de kommer till tals: "Såsom voro de dina grannar."
Gestalterna som kliver fram ur Bibelns blad lever vidare i de skönlitterära gestaltningarna, så välbekanta att de tydligt hjälper oss se våra liv. Bekanta, vänliga, vardagliga eller trilskande. Som om de vore mina grannar...
Men håller detta på att gå förlorat? De religiösa berättelserna gör våra liv begripliga, men då behöver vi känna till dem. Lära känna skatten som finns att ösa ur.
Värdet av berättartraditionen
Oavsett om vi tror på dem, så finns i berättartraditionen, kulturen och livsmönstren en större livsvisdom än vår egen. De finns där för att vi ska kunna få tröst, ta spjärn, begripa våra egna liv, se sammanhang, mönster och förklaringsmodeller. Det är som ett raster över skönhetens ursprung, det obegripliga och smärtsamma. Allt jag behöver få sällskap av finns återberättat i Bibeln. Synligt eller dolt mellan raderna av den kontext de skrevs i. Så tror jag och det präglar mitt liv och är "som voro de mina grannar".
Stundtals komplext, men också oerhört befriande att välja en väg, eller som Dag Hammarskjöld säger i sina vägmärken: "Vägen valde mig". Jag behöver inte leta efter fler vägar. Är den tillräcklig? För mig är svaret ja.
Jag blir inte besviken, snarare ständigt överraskad, berörd och ibland alldeles förtvivlad i min vandring när jag drabbas av de tilltal som stiger upp ur de gamla berättelserna. Där finns tillfällen av omvändelse, försoning och besinning. Också tolkningsutrymme för varje tid. Men jag behöver bära berättelserna i mitt hjärta. Så de inte falnar.
Britta Hermansson
riksevangelist och författare
Fakta: Nästa vecka:
Emil Mattsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR