1

Plötsligt gjorde sig verkligheten påmind i form av ett personligt brev från min biskop om att ta ställning om utträde ur Metodistkyrkan

Ofta, kanske till och med oroande ofta, har man känslan av att allt går sin gilla gång. Mitt i en av de riktigt stora kyrkorevolutionerna i Sverige lutar vi oss tillbaka och förhåller oss tämligen lågmälda. Vi gör oss själva till åskådare till den rörelse vi i själva verket är.

 

I förra veckan väcktes jag personligen. Jag fick ett brev med ett antal rutor jag förväntades fylla i och en streckad rad för en egen namnteckning jag förväntades plita ner. Jag upplystes också att det dög inte att svara digitalt. Dokumentet skulle behandlas som ett kyrkohistoriskt och fullvärdigt original.

Brevet kom från ”min” biskop i Metodistkyrkan. Det var ställt till alla oss som på något sätt är ordinerade inom vår kyrka. Formuläret uppmanade oss att innan april månads utgång meddela vår tilltänkta ställning inom kyrkan — överflyttning till Gemensam Framtid eller till annat kyrkosamfund, utträde ur Metodistkyrkan.

Lite skrämmande kändes det och högtidligt. Det är inte ”min gamla kyrka” som lämnar mig. Det är jag som lämnar den. Kanske borde alla medlemmar inom våra tre bildarsamfund få ett liknande brev. Det Nya förtydligades på ett påtagligt, utmanande och personligt sätt. Det handlade om min personliga relation till både bakgrund och framtid. Ett vägval som är djupt förknippat med mig själv, mina rötter och ett bejakande av något nytt, något annat.

Jag stod med biskopens brev i ena handen och slog telefonnumret till min ordinerade vän och granne som jag förstått fått samma brev. Skulle vi stråla samman och fylla i våra dokument tillsammans, som en gemensam och lite nostalgisk gest. Tack och lov svarade han inte.

I stället fick jag ett oväntat sällskap av aposteln Petrus.  Av alla lärjungar är det han som jag tycker mest om. Och minst. Han uppvisar en katalog av personlighetsdrag som jag tycker förskräckligt illa om. Han är dryg och skrytsam. Han tränger sig fram och förväntas bli särbehandlad. Han ljuger tämligen ogenerat och visar upp alla de personlighetsbrister jag känner så väl igen i mitt eget liv. Och nu stod han här intill mig och jag hör honom viska: ”Äh, jag går och fiskar”.

Och det var väl precis det som lockade mig — att göra något annat, ta en paus.

 Jag tar ett steg tillbaka. Evangeliet kan vänta. Jesus har väl uppstått i morgon också. Världen kan säkert vänta ett tag till. Jag går och fiskar. Visserligen har det nappat dåligt i mina fiskevatten de senaste trettio åren, men jag gillar stranden. Jag trivs där. Jag känner mig trygg. Och skulle jag någon gång få någonting på kroken har jag skyndat mig att släppa tillbaka det. Det är inte resultatet som räknas, utan känslan av att vara hemvan.

Nu väntar vår första kyrkokonferens. Vår första och, utifrån ett annat perspektiv, vår sista. Valet är bara vårt. Väljer vi att ta steget till vår första eller väljer vi att dröja oss kvar vid den sista?

Jag påmindes om att det var Petrus, trots alla hans uppenbara brister, som fick förtroendet att bygga nytt. Liksom du och jag.¶ 

Tomas Boström

1 Kommentarer
Elmar Friesli
Hela tiden utmanas vi att ta nya steg, steg i tro. Att leva av tro är att leva i tron på att Gud är med och lägger Sin hand till det som vi upplever vara Guds vilja.