Nej, det är inte synd om oss frikyrkliga

Han kom då in på mediala missförstånd, folks för­domar och den utbredda okunskapen om kristen tro. Efter en stund reste sig en av samlingens ­äldre herrar, en moderat, upp och sa:

”Det låter som att du tycker det är synd om er. Det är det nog inte någon annan här som tycker.”

Vad skulle han svara på det? Han var ledare för en välbärgad och välfylld pingstförsamling, i ett land med både religionsfrihet och statsbidrag. De flesta av hans medlemmar var rikare och friskare än genomsnittssvensken. Nu var han dessutom inbjuden att tala till några av Sveriges mäktigaste och mest upptagna personer.

Och så stod han och beklagade sig.

Blev en tankeställare

Nej, visst finns det kristna både i historien och runt jorden som det är synd om – men dit hörde definitivt inte han. Politikerns invändning blev en tankeställare för honom.

Jag här tänkt på den historien i kölvattnet av Ebba Busch kritik av dem som försvarar muslimer mot kränkningar, men inte tar hån mot kristna på samma allvar. När debattören Myra Åhbeck Öhrman hörde Busch tal utropade hon att hon inte kände någon sympati med ”Livets Ord-töntar”. Det fick Dagens Fredrik Wenell att reagera. Han suckade på ledarplats över intoleranta vänsterskribenter med dubbla måttstockar som inte förstår att kristna i dag inte har makt utan befinner sig i marginalen. (30/8)

Kraftigt överrepresenterade

Att kalla människor för ”töntar” är kanske en aning, ja vad ska man säga – töntigt? Samtidigt har Åhbeck Öhrman en poäng i den replik som hon sedan skrev i tidningen Arbetet: Det är inte synd om frikyrkliga i dagens Sverige. Vi utsätts inte för hot, hat och diskriminering, utan har det rätt bra – ja, vi är till och med privilegierade. Frikyrkokristna är, som Dagen själva har rapporterat om, kraftigt överrepresenterade i regeringen.

Åhbeck Öhrman säger egentligen samma sak som den där moderata politikern till pingstpastorn. Och jag tror vi gör rätt i att lyssna, av flera skäl. För det första är det inte särskilt klädsamt att ­beklaga sig när man själv har det bra och andra betydligt tuffare – till exempel muslimer i Sverige och kristna i länder som Iran och Kina.

Offerkänslan på avstånd

Men också för att det är viktigt att hålla offer-känslan på avstånd. Filosofen Nietzsche beskrev ”ressentiment” som en känsla som kan uppstå hos personer eller grupper som ser sig som underlägsna och ständigt förorättade. Den föder i sin tur avundsjuka, självtvivel och en aggressiv och misstänksam attityd mot omvärlden.

Det är lätt att hamna där som människa. Vi dras till självömkan, därför bör vi inte odla den. Här tänker jag att religiösa ledare – och här ingår journalister och ledarskribenter – har ett särskilt ansvar. Det är lätt att spela på den varma känsla av samhörighet som uppstår när man ser sig som offer för en gemensam fiende. Alla som jobbar på kristna tidningsredaktioner vet också att det ­genererar många klick och glada tillrop.

Medial offerkofta

Men ger man efter för detta riskerar man forma en kyrka där människor byter kärlekens mantel mot en medial offerkofta.

Gränsen är inte alltid given: visst är det rimligt att bemöta kritik, syna fördomar och debattera med oliktänkande. Men man bör akta sig för att utmåla sig som särskilt utsatt för världens spott och spe. Det är sällan sant, och inte ens om det vore det är det en särskilt konstruktiv inställning.

Att hedningarna larmar är sen gammalt. Men så är det att leva i en demokrati fylld av ­olik­tänkande. Och man kommer längre, och har ­roligare på vägen, om man ser kritik som en ­inbjudan till samtal snarare än en kränkning.

Joel Halldorf
teolog och kutlurskribent