Det började när jag var sjuk flera veckor i rad i början av hösten: jag tryckte i gång en säsong av realityshowen Gift vid första ögonkastet, USA.
Jag har sett någon säsong av den svenska varianten för några år sedan – men liksom det mesta i det stora landet over there är deras version lite mer extra allt. Extra mycket känslor, romantik – och hetsiga konflikter. Det visade sig vara svårt att sluta titta.
Magnetiskt intressant
Man kan ju ifrågasätta konceptet att gifta sig med en helt främmande person. Och lika mycket: Att låta filma det hela för andra att se. Men det är magnetiskt intressant att följa. Det blir så uppenbart att den nära kärleksrelationen avslöjar vem du är.
Vänskapsrelationer är mer kravlösa, släktrelationer kan hållas på olika nivåer, men en partner är den som – i de allra flesta fall – kommer närmast in på livet. Och där vi är som mest sårbara.
Obarmhärtigt klippt version
Här visas hela skalan, i obarmhärtigt klippt version: människor som stormar ut ur rum, välter stolar och slänger glas i golvet. Den passivt aggressive som biter ihop men låter ilskan bubbla ut på andra mindre smickrande vis. Den undvikande som skyr varje konflikt, till priset av att aldrig komma riktigt nära. Och den som utmålar sig själv som ett offer, när
det i själva verket var just den personen som gjorde fel.
Jag tänker att vår synd sällan får så skarpa konturer som i våra allra närmsta relationer. Och att synden är tajt kopplade till våra sår. Det vi är allra mest rädda för, triggar oss till de märkligaste reaktioner. Som rädslan att inte bli accepterad. Att bli lämnad. Men, också: Hur vi reagerar handlar även om ett val. Det blir tydligt hur vissa personer ångrar sig, ber om förlåtelse och vill hitta sätt att gå vidare. Medan andra fortsätter att skylla problemen på den andre personen.
Lever ett slags dubbelliv
Hur vi hanterar våra närmsta relationer borde också vara en av de viktigaste sakerna i vårt andliga liv – för där avslöjas vi som de vi är. Tyvärr händer det att framstående personer i offentligheten lever ett slags dubbelliv. Som uppskattad ledare, författare, you name it, men där människor i närmsta familjen får lida. Se bara exemplet med familjen Myrdal nyligen – Jans son Janken berättar i DN om de sår och elakheter som förekommit i flera generationer. Det är svårt att reda ut vad som egentligen hänt, men tydligt är att familjemedlemmar lidit av konflikterna långt in på sin ålderdom och inte försonats ens inför döden. Andra exempel inom kyrkan både i vårt eget land och i andra länder uppdagas med jämna mellanrum.
… faktum är att dessa relationer i allra högsta grad skapar världens framtid.
De närmsta relationerna kan ses som något privat, något som inte rör kyrkan eller samhället, och där allt ska lösas inom familjen. Men faktum är att dessa relationer är det som i allra högsta grad skapar världens framtid. Inget har ju en sådan påverkan på oss människor som de här relationerna. Och var uttrycks en människas tro i praktiken bäst, om inte där? Vem är din nästa om inte de allra närmsta, som din partner och dina barn?
Kyrkan kan fungera som en plats där vi hjälper varandra att läka våra sår och hantera relationer på så bra sätt som möjligt. Kanske behöver vi lyfta det ännu mer? Exempelvis genom andlig vägledning, kurser, samtal. Nära relationer är inget kvinnligt kodat ”mjukt” ämne som tillhör kringverksamheten – det är helt centralt för oss som människor och som kyrka.
Elin Klemetz
journalist
Fakta:
Nästa vecka: Joel Halldorf
LÄGG TILL NY KOMMENTAR