Morgonen på stranden då jag kom till tro

Jag ligger och skriver den här texten i ett tält. Min sexåriga dotter sover bredvid. Jag var också ett litet barn när jag för första gången var på Norrlandalägret.

Metodistkyrkans barn- och ungdomsläger på Gotland, dit det varje år kommer upp till ett 50-tal ideellt engagerade ledare och runt 80 barn, sedan 1932.

Min bakgrund är inte alls kristen. ”Man föds, man lever och man dör”, brukade min mormor säga, ”sen är det inget mer med det”. Och min mamma tycker att det är rent stolligt att tro på något man inte ser. Men för mig har det här lägret varit min kyrka. Här ute, den här veckan varje år, kunde jag känna Guds närvaro. Trots att jag i vanliga fall var väldigt mörkrädd var jag nästan inte rädd alls, härute. Det har liksom alltid varit en särskild stämning här. Vuxna människor som tror. Inte bara som ritual eller identitet, utan som faktiskt hade Jesus som sin hemliga kompis, som Mollgan. Eller som Pippi, en stark vän och snäll fantasivän man alltid var välkommen hos.

Pratade på en strand

Igår natt sov vi utomhus, borta på en strand, med 14–17-åringarna och vi delade mycket med varandra. Jag berättade bland annat om en morgon när jag var i samma ålder som de är nu, och också var på läger. När vårt gäng då också hade bestämt oss för att inte gå och lägga oss. (En sån bra idé som vuxna inte får lika ofta.) Vi låg och pratade på en strand en bra bit bort från lägret för att ingen skulle höra oss. Men vi orkade förstås inte hålla oss vakna. Det var kallt och jag låg enormt obekvämt, bredvid en vän, med huvudena på ett gammalt nedfallet träd. På något sätt lyckades vi trots allt somna.

Så några timmar senare började havet brinna! En sol så stor som nästan hela horisonten steg sakta ur vattnet framför oss. Som en skiva av ljus, i sin renaste form, som värmde mina stela leder och väckte hela världen till liv.

”Vänd ditt ansikte till och giv oss din frid”, tänkte jag, några stela ord som jag hört rabblas mekaniskt, med nu blev de plötsligt levande. Jag hade redan språk för att beskriva det, men jag hade inte fattat, inte förrän då. Gud var inte bara en hemlig kompis, eller en fantasivän som ingen annan kan se. Gud är ju här, precis framför oss! ”Hidden in plain sight” som min diakonkompis Victoria brukar säga. Så mycket större än min begränsade fantasi, och i allra högsta grad verklig. Solen som steg var helt uppenbart Guds ansikte som vändes till mig, till oss, just där och då.

En Gud bortom kyrkan

Kanske var det den morgonen jag kom till tro. Tro på en Gud som finns bortom kyrkan, till och med bortom Norrlandalägret. En tro på en Gud som konstnär som målar liv, tron att det djupt i universum finns ett hjärta, inte tomrum, tron att Gud omsluter mig på alla sidor och många andra bilder jag fått genom sånger och böner just i kyrkans ungdomsverksamhet.

Samtidigt blir religiösa inslag i föreningslivet allt mer misstänkliggjorda. Makthavare tycks mer och mer se de troende sammanhangen och andliga verksamheter som något skumt, något extremt, något som löper större risk att skada barn än andra sammanhang, vilket avspeglas i såväl media som i demokrativillkor och annan politik gentemot föreningarna. Kommun efter kommun villkorar stöd och samarbeten med föreningarna med att de först lovar att de inte gör något som kan uppfattas som religiöst.

Friheten till religion

Men religionsfrihet är inte bara en frihet från religion. Religionsfrihet är, inte minst i dagens genomsekulariserade samhälle, minst lika mycket en fråga om friheten till religion. Den friheten vill jag vara med och försvara. Den gåva min församling gav mig, möjligheten och alternativet att tro, vill jag ge vidare till andra.

Anna Ardin
Diakon och krönikör i Sändaren 2021

 

2 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA
Ingrid
Tack för denna krönika! Den innehåller samma känsla som jag så gärna också skulle vilja dela med mig till ALLA mina medmänniskor. Jag som är uppvuxen i ett kristet hem och på grund av det då kan anses som man blivit påprackad en tro, men min tro finns där lika stark och självklar som luften jag andas! För mig blir det extra starkt när du, som inte fått med dig tron i modersmjölken, säger att Du hittat tron ändå!! Det blir ett bevis på att GUD är en Gud och ett behov för ALLA!
Tomas Boström
På pricken, Anna. Tack!!!

 

Till minne