Vill du ha förbön? Det står så på ett papper som tejpats på ett bord uppställt i det köpcentrum jag passerar. Runt bordet står några personer och delar ut flygblad, ”Jesus älskar dig”. Jag noterar och går vidare, men ordet ”förbön” dröjer kvar.
Det var många år sedan jag var aktiv i kyrkan nu, men när jag var det, var jag aktiv på alla sätt. Jag bad förböner, sjöng lovsånger och gav tionde. Det finns inte direkt någon anledning att jag slutade. Jag tror fortfarande på Gud, kanske är jag bara inte beredd att offra vad jag tycker krävs? Alltså för att leva ett liv där man faktiskt tror att Gud existerar. Om jag med hela hjärtat tror det så måste det väl få radikalare uttryck i mitt liv? Jag orkar inte med det. Jag orkar knappt ens stänga av tv:n på kvällarna! Så i stället för att evangelisera eller motionera samlar jag myskilon i soffan.
Åter till skylten. Jag läser alltså ”förbön” med nya ögon och försöker tolka det jag tidigare förstått som ett egennamn. Är det att be för någon? Eller är det att jag ber före något ska inträffa? Eller för att något ska inträffa? Jag ler lite för mig själv, så dumt att jag aldrig har tänkt den här tanken tidigare. Om jag studsar över ordet, vad ska då andra passerande tänka?
Det är så typiskt, tänker jag när jag går vidare. Att kyrkan skapat ett eget språk. Det är nu inget ovanligt just för kyrkan, föreningslivet är generellt drabbat av fikonspråk. Men det är kanske mer problematiskt för en rörelse som ska vara människofiskare (se där, ytterligare ett ord ingen annan begriper). Anledningen att gänget ställt upp ett bord i ett köpcentrum är ju för att berätta för omvärlden att de har världens bästa nyhet, världens bästa redskap för att leva ett meningsfullt liv. Till och med läkande krafter genom något som kallas förbön!
Vi är så vana vid de här orden, alla våra gudstjänster präglas av dem. Inte minst bygger en stor del av kyrkans idé på att leva i världen – inte av den. Men måste det också innebära att vi inte lever av världens språk?
Hur många gånger har jag inte varit med om att gudstjänstledare får förklara vad ”lovsång” är för något. Eller för all del: förklara vad orden i lovsången betyder. Kanske är det vad Paulus talar om i 1 Kor 14: ”om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften!”. Orden riktar sig framför allt till tungotal, men kanske kan det lika gärna handla om hur vi till exempel ber i dag? Har du tänkt på det? Hur den som leder en bön kan prata på sätt den aldrig annars gör, kommaterar och punkterar med ”fader”: Fader, vi tackar dig, Fader, för att vi får vara här idag, Fader. Tack Gud också, Fader, för maten vi fått, Fader.
Tänk om man hade pratat så med någon annan människa? ”Per, vi tackar dig, Per, för att vi fick komma hem till dig i dag, Per. Tack Per också Per, för maten vi fått, Per.”
Jag menar inte att avköna kyrkan, det finns såklart styrkor i ett eget och ett målande språk. Men kanske går det ibland till överdrift och kanske behöver vi reflektera mer över det?
Det blir min självpåtagna uppgift i denna återkommande spalt. Att vara korrespondent från världen utanför. Från någon som älskar världen innanför, men som fått chansen att se på den med nya ögon.
Min bön är att vi ska tänka efter –före.
EMANUEL KARLSTEN
LÄGG TILL NY KOMMENTAR