Lindring för en ängslig själ

Jag är periodvis en ängslig själ. Så pass att jag för ett par år sedan fick tips om boken Hinds’Feet on High Places. Det är en allegorisk berättelse om en ung kvinna som heter Much Afraid. Hon lämnar sina rädslor (bland mycket annat) hemma, för att istället slå följe med Gud uppe bland bergen. Boken blev startpunkten på en resa där jag gradvis fått lämna rädslan bakom mig. Att den sedan aldrig är långt borta har dock i det sista blivit pinsamt uppenbart. På hemmaplan tror jag att jag omedvetet bygger mitt liv så att jag inte kastas in i något som jag inte har kontroll över, men när vi för ett tag sedan åkte till Australien, blev det svårt med kontrollen.

Det första planet var överbokat och jag hamnade på en annan flight än resten av familjen. Och när vi sedan skulle tillbringa en natt i London hade vårt rum av oklar anledning blivit avbokat. Båda sakerna löste sig, men jag var ett vrak. Och efter ett nattflyg mellan London och Hongkong, och ytterligare ett nattflyg till Perth, hade slussarna till min rädsla öppnats på vid gavel. Jag var för jetlaggad för att tänka rationellt, för uppsnurrad för att be, för utpumpad för att orka stå emot alla rädslor som vällde in.

Samtidigt hade vi det otroligt bra. Fantastiskt sällskap, god mat, sol, hav och paradisutsikter.

Jag tacklade vänstertrafik, stora vågor, ormar, spindlar och hajar (som på riktigt var en faktor). Men så skulle vi åka en bit in i landet för att gå upp på ett berg. Täckningen på mobilerna försvann, och det blev glest mellan bilarna. Jag konstaterade stillsamt, men fortfarande tappert, att vi inte skulle kunna kalla på hjälp ifall någonting hände.

Jag observerade att terrängen var torr som fnöske och erinrade mig plötsligt en skogsbrand som rasade längre norrut.

Temperaturen kröp över 40-strecket och lite till. Jag hade inte haft en aning om att det var så obehagligt att utetemperaturen var högre än kroppstemperaturen. Min yngsta son var varm och törstig. Vi hällde i honom vätska och försäkrade osäkert att allt skulle gå bra. Att det nog skulle bli svalare en bit upp. Sedan tog vi oss an leden och stampade fram för att ormarna skulle höra oss. Luften stod stilla och det kryllade av flugor. Och där någonstans rann det över. Jag tappade det. En massiv panik drabbade mig. Jag gick längst fram för att inte barnen skulle smittas av min rädsla. Bara Gud vet hur förvridet mitt ansikte var och vad jag viskade till honom.

Efter bara ett par minuter lättade det, och jag anammade SVT:s Mathias Fredrikssons mantra från slalombacken i Tour de ski. ”Kliv, kliv, överlev”. Under tiden som landskapet öppnade sig och det blev glesare mellan träden ändrades mantrat omärkligt till: ”Kliv, kliv, ...wow”. Det kändes som om vi hamnat i Sagan om ringen. Och under en vandring som bara hade varat i dryga timmen hade jag någonstans både hunnit ge upp och komma ut på andra sidan. Jag hade fått säga till Gud att jag är beroende av honom och genom detta nått fram till en tillit. Den låg där och väntade bakom rädslan. Och sedan svepte friheten in. Kopplingen mellan beroende, tillit och frihet blev glasklar där.

Precis som Much Afraid har jag återigen fått ta steg tillsammans med Gud i bergen. Det är ingen enkel vandring, men jag är inte fullständigt utlämnad åt min rädsla. Och Much Afraid fick till slut ett nytt namn. ”Grace and Glory”. Jag tänker att jag också får anamma det namnet. Jag vet att jag inte är immun mot rädsla, men jag vet också var det finns tröst att hämta. Jag hoppas att jag är snabbare att dricka ur den källan nästa gång rädslan slår sina klor i mig.

 

Åsa Hofverberg

0 Kommentarer