Låt det vara osminkat!

Aldrig har jag varit så isolerad en påskhelg och aldrig har jag varit på så många gudstjänster. Detta är ju en märklig paradox men ändå sann. Eftersom jag tillhör mer än en riskgrupp för covid-19 så sitter jag i karantän här hemma. Med ett litet otyglat leende på läpparna har jag insett att jag nu är ”avsidestagen” – detta märkliga uttryck för att inte kunna vara med i kyrkan. Tänk vad det bads för de avsidestagna i min barndoms församling, men man trodde ju aldrig att man själv skulle hamna i den skaran.

Men nu sitter jag här, och trivs ärligt talat ganska bra med det, introvert som jag är och socialt rätt så tafatt. Och så upptäcker jag hur många gudstjänster och andakter det finns på nätet. Jag hörde nog 20 predikningar under påskhelgen. Och jag blev välsignad långt upp över öronen. Stundtals satt jag med tårar i ögonen och alltid med tacksamhet. Jag kom också på mig med att vara stolt – många av dessa predikanter har jag varit med och utbildat och nu är de i tjänst i Guds rike. Ena stunden var jag i Lycksele och den andra i Tranås. Jag var i Trondheim och på Gotland, i Bromma och i Linköping.

Undrar om inte det som nu händer kommer att nämnas av mina efterträdare som kyrkohistoriker. Tänk när högtalarsystemen kom och gjorde det möjligt att sätta sig ner på de stora friluftsmötena istället för att stå som packade sillar. Och att nå på andra sidan tältdukarna till de mindre kyrkvana som stod och hängde utanför mötestälten. Dessa högtalare som dessutom tog bort ett argument mot kvinnliga pastorer och deras ibland lite svagare stämmor. Och nu når vi plötsligt ännu längre.

Närradion i all ära, men nu erbjuds den andligt nyfikna en chans att se och höra hur det går till på en vanlig gudstjänst innan hon vågar sig till den lokala kyrkan. Och här är nyckelordet ”lokal”, för tv-gudstjänster har vi haft länge. Men nu kan vi på sociala medier bjuda in grannarna att kolla hur det låter när bibliotekarien sjunger solo och busschauffören leder ett möte. Nu kan vi blyga och tafatta skicka en länk på Facebook för den som vill höra oss berätta om varför vi är kristna.

Låt det gärna få vara lite taffligt och bli fel ibland. Det är just det jag ofta saknar i de sminkade tv-gudstjänsterna med putsade predikanter. Men förberedelsen slipper vi inte undan, för det kan sitta någon anonym och lyssna som inte alls kan trons grunder och som faktiskt vill veta hur man blir frälst. Och som vill veta om man får titta in på gudstjänsten nästa söndag.

”Det är lite spännande att predika nu för man vet inte vem som lyssnar”, skrev en pastor på nätet. Ja, precis, och när kunde vi säga så senast? Tänk alla tröstlösa väckelsemöten på söndagskvällarna när väckelsetiden var över och bara de redan frälsta kom!

Att spränga ”fromhetsvallen” och komma ut ur våra frikyrkobubblor är livsnödvändigt. I över 40 år har jag varit pastor i samfund som ständigt minskat i antal. Det kan ge mig ångest och få mig att ligga vaken på nätterna. Att nå fler med evangeliet till t ro och frälsning är en gigantisk utmaning som borde få oss att utlysa nationellt nödläge.

Jag säger inte att vi kommer att nå utanför våra bubblor genom nätsända gudstjänster. Men jag säger att vi mitt i denna förödande pandemi faktiskt fått en märklig chans som vi inte haft på många år. Jag är lite hoppfull! Och framför allt för att vi har så sjukt många bra predikanter!

RUNE W DAHLÉN

0 Kommentarer