Min vän har lärt mig att välja den vackraste vägen. Så på väg till kontoret kryssar jag mig fram längs innerstadsgatorna för att ta den mest färgglada sträckan – den där träden har så många gul-orange-röda löv som möjligt, och stundtals har täckt hela marken med sin färgprakt. Jag går långsamt, där lövmattan är som tjockast. Samlar på färg inför årets gråaste månad.
Jag undrar: Kan staden visa mig Gud? Staden utmålas ofta som en dålig plats för människan, full av stress, våld och frånvaro av skönhet. Däremot finns det mängder av betraktelser, dikter och psalmer om mötet med Gud i naturen. Behöver jag som stadsbo flytta eller åtminstone stundtals fly till andra platser för att kunna leva ett gudscentrerat liv?
Varför hör jag så få prata om förundran i staden?
I Bibeln är staden tvetydig. Men när det i slutet beskrivs hur Gud en gång ska bo mitt bland människorna, torka alla våra tårar och göra allting nytt – då är det i en stad. Bibeln börjar i en trädgård och slutar i en stad full av fred, liv och lysande skönhet.
I essäsamlingen ”Jerusalem och jag” skriver Anita Goldman om Jerusalem, staden som sägs vara helig. Men hon lyfter fram samtalet framför de heliga platserna. Berättar om att för Abraham, han som blev stamfar till Israels folk, är Gud en samtalspartner. Mötet är det centrala – inte platsen. Abraham är en vandrare, en som packar ner sin Gud i sadelväskan.
Anita Goldman skriver: ”Så startar förbundet mellan Herren och Hans folk. Mötet är undret, språket är verktyget, orden bär på ett löfte, varje bokstav är ett mirakel. Och inget sägs om att jorden i sig är helig, att landet Herren ska visa är heligt eller att en stad ska byggas där som ska bli extra helig.”
Den viktigaste platsen är platsen där vi möter Gud.
”Ha-Makom (’Platsen’) är ett av namnen som religiösa judar har för Gud, eftersom man på alla vis undviker att uttala gudsnamnet, JVHV. Gud som Ha-Makom är, som jag förstår det, Gud som möte. Var som helst, på vilken plats som helst, kan mötet ske.”
Gud bor inte i tempel. Och därför bör vi söka efter Gud där vi är. Även i staden. Gud bor redan här. I våra ryggsäckar, handväskor och datorväskor, redo att föra ett samtal med oss. Vi behöver inte lämna staden för att förundras över Guds närvaro. På samma sätt som det vore förmätet av mig att tro att Gud enbart bor i katedraler, vore det att tro att Gud enbart går att finna i vacker natur.
Den specifika svårigheten för oss som bor i städer är möjligtvis att det är svårare att vara uppmärksam här. Det är så mycket annat som distraherar oss – inte minst på grund av den stora kommersialiseringen av stadsrummet. Och det är uppmärksamheten som möjliggör förundran.
En annan av uppmärksamhetens värsta fiender är längtan bort. Därför är det viktigt att vi slutar prata om staden som en gudsförgäten plats och börjar dela med oss av allt vi förundras över och älskar i våra städer. Visst finns det problem i staden, men här finns även skönhet, ömhet, kärlek, skaparkraft och längtan. Jag önskar mig därför fler predikningar, sånger och konstverk om stadens skönhet. För när vi delar med oss av vår förundran hjälper vi varandra att stärka vår gudsuppmärksamhet – och kommer likt Abraham förstå att Gud vandrar med var vi än befinner oss.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR