Det var tidigt 1700-tal och kamrer Elias Wolcher bjöd in till bönemöten i sitt hem i Stockholm. Det var ovanligt på den tiden, och en söndag kom biskopen på besök för att med egna ögon se vad som pågick.
Samlingen började med att man sjöng en psalm, sedan föll alla på knä för att be. Wolcher bad ”med stor andakt en vacker bön, utan att betjäna sig av något papper eller bok”, skriver biskopen. Han är, märker man, en aning imponerad av den fria bönen. Sedan berättar var och en om den gudstjänst de firat i olika kyrkor tidigare under dagen, och Wolcher uppmanar dem att ta vara på vad de hört där.
Komplement till Svenska kyrkan
Detta var den tidiga pietismen, väckelsekristendomens källa, och den såg sig inte som en konkurrent till Svenska kyrkan utan som ett komplement.
I Dagen har det under vintern pågått ett samtal där bland andra Samuel Åsberg hävdat att frikyrkorna riskerar att förlora sin identitet när de närmar sig de historiska kyrkorna.
Och visst har det funnits frikyrkliga som betonat vikten av särart, men det finns också en annan linje. En där öppenheten mot andra traditioner varit en integrerad del av identiteten. Den här linjen går ända tillbaka till väckelsens första tid.
Den första väckelsekristna storsäljaren var Sanna kristendom av Johann Arndt från 1600-talet, och den var full av texter från medeltida munkar. När John Wesley byggde upp den metodistiska rörelsen försåg han sina predikanter med ett bibliotek av kristna klassiker. Där ingick, förutom Arndt, också ökenfäder och katolska präster.
Ekumenisk öppenhet
Öppenheten hade sin grund i väckelsens fokus på det andliga livet. I dag förknippas frikyrkor ofta med ett dogmatiskt försvar av den rena läran, men när Arndt förklarade sitt ärende skrev han att han ville styra läsarna bort från ”den alltför disputations- och trätlystna teologi, som ånyo nästan blivit en theologia scholastica”.
Liv före lära, således. Att odla en ekumenisk öppenhet och ta intryck av andra kyrkor är därför inte att bryta med det frikyrkliga arvet – tvärtom.
Men hur vi landar i de här frågorna handlar inte bara om hur vi läser av historien utan också vår samtid. Jag betraktar det introspektiva sökandet efter ”identitet” som ett lika hopplöst projekt som att försöka tänka sig ur en depression. De senaste decennierna har det lanserats otaliga projekt där frikyrkorna ska upptäcka sina rötter: baptism, anabaptism, pentekostalism, och så vidare.
Många har varit utmärkta, men när man ställer dem i motsats till rörelser som faktiskt pågår inom frikyrkorna blir risken stor att det inte är nyfikenhet och upptäckarglädje som styr, utan ängslan. Det finns ingen anledning att spela ut förnyelserörelser mot varandra. Konkurrens hör till marknaden och politiken – inte till kyrkan och det kristna livet.
Nedåtgående trend
I höstas kom rapporten Kristen tro på glid och på många håll syns en nedåtgående trend i de svenska frikyrkorna. Är svaret på krisen att återuppliva 1800-talets väckelse? Problemet med det är att frikyrkorna då knöt an till fenomen som inte längre finns: Sådant som föreningsliv, en statskyrka som förser alla med kristendomskunskap och en utbredd framtidstro. I dag lever vi i stället i ett samhälle präglat av individualism, sekularisering och undergångsstämning. Det gör det svårt att hämta svaren på frågorna om frikyrkans kris från 1800-talet.
De gamla kartorna gäller helt enkelt inte längre. Det är naturligtvis stressande – men också väldigt spännande.
Joel Halldorf
teolog och kulturskribent
LÄGG TILL NY KOMMENTAR