Jag har ätit en flera år lång jättebuffé

Instagramkontot som tidigare var kittlande fungerar på sin höjd som insomningshjälp. Och sätter jag på radion i bilen vet jag hur det går; förr eller senare kommer jag på mig själv med att ha rattat in klassisk musik i P2 som en annan pensionär.

Är det för att saker plötsligt blivit av ­sämre kvalitet? Eller är det min inre tant som börjat göra sig till känna (strax 40)? Eller – kanske – är jag rentav på väg att bli from?

Inflation i input

Nej, den här tröttheten är av en annan sort. Jag tror helt enkelt det handlar om en inflation i input. Som att jag ätit en flera år lång jättebuffé med studentskivemat (tänk potatissallad, rostbiff och ”exotiska frukter”). Jag är mätt.

Tröttheten nådde sin kulmen när jag lade bort mina skärmar under några majdagar i Nordnorge. Det är samma sak varje gång jag är på retreat – när den första rastlösheten lagt sig är känslan av att vara ouppkopplad så skön att jag inte vill ta i skärmar med tång. Som att vinterbada hjärnan.

Svältfödd på tystnad

På liknande vis är också tystnaden så fantastisk att jag inte känner för att prata någonsin igen, vilket kanske inte är helt rimligt. Så det hela ska väl tas med en nypa salt, kanske. Men något ­säger båda sakerna, tänker jag: en svältföddhet på tystnad, att vara onåbar och inte bli under­hållen ett smack.

För en av sakerna som händer på en retreat är en återvunnen känsla av meningsfullhet. Till­baka till ett nu som tvingas vara i verkligheten, och som faktiskt föder mindre kick-sökande aktiviteter som bön, kreativitet och långsam läsning. Som Filippa Werner Sellbjer skrev nyligen i Dagens Nyheter. Efter att ha återgått till knapptelefon upplevde hon hur hon plötsligt blev ”personen hon hoppades få vara”. Det låter klyschigt. Men det är ju sant. Vi människor är skapade till att skapa, vara, tänka – inte till att passivt ta in tre miljarder intryck om dagen via en lysande platta.

Detta med läsandet blir också tydligt i Joel Halldorfs Bokens folk, där han levandegör bokhistorien – från teskedsläsning av heliga skrifter på dyra pergamentrullar till ett samhälle där konsten att djupläsa riskerar att försvinna. Är det dags för både mig och kyrkan att återgå till knapptelefon?

Visst, som Halldorf poängterar, finns ingen mening med att önska sig tillbaka i tiden. Men, som han också skriver, är det ändå vi som stakar ut vägen framåt. Vi kan välja hur vi använder redskapen. Om vi med dem förhandlar bort känslan av ett meningsfullt liv? Möjligheten att söka djupare, förstå bredare?

Ha lite tråkigt

Exakt hur man ska hantera det är knivigt, men man kan ju börja med att stänga av och ha lite tråkigt. Allra bäst: åk på retreat! Det är jätte­tråkigt – om definitionen är att inte ha något att göra – och helt fantastiskt. Om jag kunde skulle jag skicka alla på tyst retreat. Särskilt de som är minst intresserade.

Min äldsta son har redan högtidligt ­deklarerat att han aldrig kommer sitta tyst en hel helg på nåt gammalt slott. Så det här kan jag ju få äta upp. Men som familj har vi tagit åtminstone ett par steg bakåt: En pappersprenumeration på en dagstidning och ett visst mått av skärmfria ­dagar.

Själv ska jag göra en ordentlig digital avskalning i sommar. Jag får återkomma med en rapport, för i en familjesituation är jag inte säker på att det blir lika härligt som för knapptelefon-kvinnan. Men åtminstone verkligt.

Elin Klemetz
journalist